Hur tar man död på en vägglus? I Kiruna fanns det en hyresvärd på 30-talet som hällde karbid mellan väggarna för att ta död på krypen. Själv knäppte jag sönder en lus mellan naglarna i dotterns studentrum i Solna för en tid sedan. Men det finns andra sätt.

Det fanns en tid då det kryllade av vägglös i hyreshusen i Kiruna. Ja, kanske inte överallt, men enligt min mormor var det i alla fall fullt av dem i hennes och morfars första lägenhet på Skyttegatan på 30-talet.
Nygifta och med en nyfödd son hade de flyttat in i en enrummare på övervåningen hos Adrian Karlsson. Efter en tid fick den lilla gossen röda prickar över hela kroppen. Jag kan fortfarande se hur mormor hurves när hon berättar en av sina favorithistorier från förr.
– Stackars pojk han var helt sönderäten. Vägglössen fanns i väggarna och taken. På nätterna kröp de upp i barnsängen, och en del släppte ner sig från taket.

Mormor placerade djuptallrikar under benen på barnsängen. Ett beprövat sätt, för vägglusen kan inte klättra på glatta material. Hörde häromdagen på radion att hotellen i New York uppmanar sina gäster att lägga resväskorna i badkaren av samma anledning.

Adrian Karlsson visste dock hur man skulle ta död på de oönskade krypen. I gruvstaden Kiruna fanns det gott om karbid som användes i gruvlamporna.
– Den dåren kom och sa att han löst problemet. Han hade hällt karbid i väggarna. Herregud hela huset kunde ju flyga i luften när som helst.
Mormor och morfar flyttade därifrån så snart de funnit något nytt.

Om huset hade kunnat flyga i luften har jag ingen aning om. Vet knappt vad karbid är, mer än det lilla man kan läsa på Wikipedia.
Det jag dock vet är att mina morföräldrar, och jag också för den delen, ska vara glada över att Adrian Karlsson inte gjorde som hotellpersonalen på Hotell Hellman i Stockholm på 20-talet. Där försökte man mörda vägglössen med cyanväte, men tog i stället, eller snarare också, livet av en av Sveriges största diktare. De glömde helt enkelt att vädra ut gasen.

Nåväl, allt det där hände för länge, länge sen. Ändå var mormors historia om vägglössen lika läskig att höra varje gång. Jag riktigt såg de små krypen suga blodet ur morbrors lilla späda barnakropp och drog en lättnadens suck över att lössen tillhörde det förgångna.

Trodde jag ja.

För ett år sedan satt dottern och jag i hennes pyttelilla studentrum i Solna. Plötsligt såg jag något krypa upp för dotterns jeansklädda knä. En rund, rostbrun liten tingest med sex ben och randig kropp.
Jag tog den i handen, den var ganska groggy, placerade den mellan tumnaglarna och tryckte till. Men vad var det jag nyss hade dödat? Kunde det ha varit…?
Med darrande händer gick vi ut på nätet och googlade bilder på vägglöss. Jodå. Ingen tvekan, inget tvivel.
Anticimex kom, för sjuttielfte gången fick vi höra efteråt, till studenthyreshuset. Och jag var bara tvungen att fråga hur de skulle ta död på dem? Cyanväte? Knappast. Karbid? Inte troligt. Kisel blev svaret. Det skadar lössens hud och dödar genom uttorkning.

Ps. Dottern flyttade så snart hon bara kunde och vidtog en rad åtgärder för att inte få med sig krypen. Det lyckades. Frågan är om kiseln i studentboendet också lyckades? Jag kan bara hoppas.