Han hette Emil. Min kära gamla granne på Bengt Lundgrensgatan. Emil var runt 90 år och hade träben. Det hindrade honom inte från att starta Kirunamästerskapen i snöskottning utanför vår gemensamma port.

Jag gillar att skotta snö, det har jag alltid gjort. Morfar lärde mig och han var en petnoga skottare som givetvis skottade flera gånger om dagen.

Emils fina drivor inspirerade mig direkt jag flyttade in i hyreshuset. Drivorna var räta upp till cirka 30 centimeter, sedan tjusigt välvda i bågform. Snöhörnen ut mot gatan var vackert rundade. Marken slät som en barnrumpa. Precis som det ska vara.

Här hade jag äntligen träffat på en granne av samma kaliber. Här skulle det bli en fröjd att ta itu med skottningen och morfar skulle applådera i sin himmel.

Men det fanns aldrig någon snö att skotta!

Emil hann alltid först. Han var morgontidig som få, vilket jag kanske inte var. Det var alltid skottat när jag var beredd att greppa spaden.

Men. Ganska snart förstod jag att Emil aldrig missade Rapport. Då skruvades volymen på tv:n i hans vardagsrum upp på sådana nivåer att de paraderande snödrivorna utanför fönstret nästan föll ihop av vibrationerna.

Ha, nu skulle det skottas. Oj, vad trevligt jag hade. Men det varade bara någon vecka. Sedan hade Emil klurat ut en ny strategi i Kirunamästerskapen. Han skottade strax innan jag kom hem från jobbet, den lurige gamle mannen.

Jag gav upp. Insåg att jag inget hade att hämta här. Det lustiga var att vi aldrig talade om skottningen Emil och jag. Vi pratade om det mesta, men inte det.

Emil och hans drivor är inget undantag. Gruvstaden Kiruna kryllar av kvinnor och män av samma skrot och korn. Kirunaborna är så ivriga på att skotta att LKAB:s bostadsbolag aldrig behövt bry sig om det vid sina hyreshus, förutom där de högre tjänstemännen bodde förstås. Snöskottningen sköter hyresgästerna själva och den som inte gör det får genast dåligt rykte.

Den som struntat i snöskottningen och trampat upp en knögglig stig till porten är en lat jävel. Vilket man absolut ska passa sig för att vara i en stad där hårt arbete är en sann dygd. Den late jäveln blir också till allmänt åtlöje när våren kommer. För när det tunna snölagret på de fint skottade uppfarterna tinar bort i vårsolen, får den late en isgata framför sin.

Jo jo. Synden straffar.

Till sist.
För några år sedan firade jag jul i Kiruna. Under samma tid snöade det kopiösa mängder i min nya hemstad Skellefteå, vilket jag kom att prata om med en gammal kollega på stan.

– Jaså, det har kommit så mycket snö där nere i Skellefteå. Fy fan. Då blir det väl kaos igen. Det blir det ju alltid när det snöar där söderut.

Hmm.