Minnet är lika blekt som nyfallen oktobersnö. Men där stod vi, på Sirpas träbalkong på Bromsgatan i Kiruna, tysta och småskraja, stirrandes mot den stora byggnaden av tegel.

När som helst skulle Bolagsskolan flyga i luften. Skulle vi hålla för öronen? Stod vi på behörigt avstånd? Vi vågade knappt andas.

Vi spände våra blickar mot fönstren i klassrummet där vi nyss suttit och pluggat engelska glosor. De fula 70-tals gardinerna hängde slappt och inte en rörelse fanns där innanför. Skolan var utrymd. Vid huvudingången stod en brandbil. För övrigt var allt stilla.

Vi kunde fortfarande höra interntelefonens hesa, överraskande, signal som fick oss alla att dra efter andan. Den telefonen hade aldrig ringt. Något hade hänt.

– Jag förstår. Hmm. Ja. Omedelbart? Ja visst, sa lärarinnan, tittade ut över våra förvånade ansikten och hängde luren i klykan.

– Res er lugnt och stilla, klä på er och gå hem.

– Va? Gå hem?

I korridoren var det redan fullt. Några sprang med rädsla och skräck i benen, andra spelade tuffa och låtsades ta det lugnt. Korridoren vimlade av rykten, men snart visste vi det allihop. Skolan var bombhotad.

Någonstans, under en symaskin i sysalen, i ett skåp i rasthallen, eller kanske rent av i en papperskorg i lärarrummet låg en bomb. En bomb? Något sådant hade vi aldrig hört talas om, trots att vi bodde i Kiruna, Sveriges sprängämnestätaste stad. Ändå förstod vi direkt att när som helst skulle hela Bolagsskolan explodera i ett kraftfullt dån.

Här gällde det att fatta snabba beslut. Gå hem? Nej, det var otänkbart. Detta måste ses. Vem bodde närmast?  Sirpa förstås. Gruvbolagets gulmålade ”bläckhorn”, där Sirpa och hennes familj hade en tvåa på övervåningen, låg så nära att man faktiskt kunde stå på balkongen och spotta på skolan.

 Så där stod vi, förväntansfulla och beredda på att vara med om våra unga livs hittills största händelse. Vi gjorde redan upp planer för framtiden. Oj, så mycket kul vi skulle ha när skolan var jämnad med marken. Snacka om jullov. Ha! Vi skulle få ett evighetslov, ett lov som räckte så länge en tonåring kunde överblicka.

Men ingenting hände. Hur mycket vi än stirrade. Och snart kom hurven. Iförda tajta jeans från Gul&Blå och midjekorta täckjackor, var vi inte rätt klädda för ett flera timmar långt spaningsarbete.

– Jag måste nog gå hem, sa Kristina.

Snart var skaran på balkongen skingrad. Besvikna huttrade vi hemåt på stigarna mellan Bolagsområdets flagnande träkåkar. Var och en till sitt.

 I dag, 30 år senare, blir vår önskedröm verklighet. Skolan går i graven. Men den här gången uteblir både explosion och lyckorus. Vemod är snarare känslan. Skolan står i vägen för Kirunagruvan som äter sig allt längre in under staden. Bolagsskolan riskerar att rasa ihop. Och inte bara den. Hela Bolagsområdet, vår barndoms trygga plats, stängslas in och rivs. Utflyttningen har redan startat. Kvar är snart bara bleka minnen. Kanske kommer jag ihåg fler…