Många av de reportage som vi på Hem & Hyra gör sker i intervjupersonens hem, exempelvis de utlandsreportage som vi kallar för ”Titta in i min bostad”.
Det är självklart ingen skyldighet att släppa in oss journalister innanför dörrmattan. En del avskyr att vara med på bild, andra älskar det, de flesta tycker att det är okej men inget de njuter av. Detta är i alla fall min erfarenhet efter att ha jobbat som journalist i snart 15 år.
Ön Aruba i den Karibiska ö-världen kallar sig för ”One Happy Island” och syftar på att invånarna är ett hyggligt folk med ett ständigt leende på läpparna.

Så döm av min förvåning och irritation när den här  följetången blev en del av min och min tålmodiga sambos semester:
En tjej i receptionen hotellet där vi bodde två veckor sade sig gärna kunna medverka i ett reportage. ”Inga problem”, jag har varit med i tidningen förr, sa hon när jag visade upp senaste numret av Hem & Hyra. Receptionisten bodde några mil bort så intervjun skulle ske när vi hyrt jeep en dag för att åka runt ön.

Efter en dag på dåliga och obefintliga vägar närmade vi oss hennes hemstad. Lyfte telefonen för att få den sista vägbeskrivningen. Efter några sekunder bryts samtalet. Och när jag ska ringa upp är telefonen avstängd. Slut på batteriet antagligen, eller kan hon ha fått kalla fötter, funderar jag för mig själv.
På dåligt skyltade gator i en förort frågor vi oss fram. Till slut hittar vi av en slump hotellreceptionistens kompis, som hjälper oss att hitta rätt hus. Men där är ingen hemma och hennes telefon är fortfarande avstängd.
Vi tackar ändå kompisen för hjälpen och rullar milen hemåt mot hotellet i den hoppiga jeepen.

Dagen därpå söker den hyresboende receptionisten mig med blicken och försöker förklara att hon försökt att nå mig men att jag inte gick att få tag i på telefonen. Men i dag efter jobbet skulle nog gå bra. Hon skulle dock lämna definitivt besked under eftermiddagen. Solen skiner och det blir en dag vid poolen i väntan på besked, men det kommer inget.
Jag börjar inse att jag gått på en mina och att den förtroendeingivande receptionisten nog inte var så mycket att lita på.
Men så dagen därpå: vårs blickar möts på nytt, hon verkar lite förlägen och frågar om det går bra efter att hon slutar jobbet klockan fyra. Jag och min flickvän får åka med henne i bilen hem.
Klockan blir tio i fyra. Jag hälsar igen, sätter mig lite diskret i receptionen och väntar på att intervjuobjektet ska stämpla ut. Klockan tickar, receptionister hanterar allehanda papper, plötsligt är hon kvart över, jag tittar upp och hon är borta. Hon gick väl bara bakom disken, säger jag till min sambo men tiden rinner i väg. När klockan är halv frågar jag en av receptionistens kollegor var hon är. Och jodå: hon har åkt hem. Mitt intervjuobjekt smet alltså ut bakvägen.

Inser att jag för första gången under min yrkeskarriär träffat på en mytoman, eller hur ska man ställa diagnosen? Det finns ju som sagt inget tvång på att vara med i tidningen och det hade ju varit så mycket enklare för oss båda och tagit mindre tid i anspråk om hon bara sagt ”tyvärr, jag har ångrat mig”.
En inställd spelning är också en spelning, enligt Ulf Lundell. Men en inställd intervju är ingen intervju, om du frågar mig. Det känns bara snopet att spenderat en del av sin semester på något som inte blev en rad i tidningen.

Men det blev ju åtminstone ett blogginlägg.