Helgen före januarilön och en utlandsresa som satt djupa avtryck i plånboken. En perfekt helg för att fixa i nya lägenheten, tänkte jag och min sambo. Att skruva ihop en byrå från Ikea var min uppgift medan flickvännen målade matgruppsmöbler. På fredagskvällen hjälpte svärfar till att köra hem de två platta och tunga paketen.

Det blev lördag och dags för plugg och insexskruvar. Många delar att hålla reda på men det gick bra och trots diverse avbrott så var själva byrån ihopskruvad framåt kvällen. Bara lådorna kvar till söndagen.
Efter söndagsfrukosten infann sig en viss mättnad på lägenhetsfix och en längtan ut i vintersolen. Men det var ju bara lådorna kvar att skruva ihop så det ska vi väl ha tid med, tänkte jag.
Inga problem att skruva ihop lådorna heller. Och så i med dem, men vad?! Har jag gjort något fel? Men vänta, har jag kommit så här långt ska det väl inte gå att göra fel.
På byråns högra sida går det inte att få in lådorna ordentligt, medan det går utmärkt på den vänstra delen. Åhh, säg inte att jag måste skruva isär hela byrån igen!

Jag inser att det är dags att ringa Ikeas kundservice i de djupa smålandsskogarna. Den vänliga tjejen i andra änden tror att det är ena gaveln som är fel och lovar skicka en ny utan extra kostnad.
Går runt och grubblar och inser att det inte kan vara gaveln som spökar och ringer ner till Småland igen.
”Om ni inte vill vänta på en besiktningsman ska komma i veckan kan ni ta bilder på byrån och åka till ett varuhus. Då gör de en bedömning utifrån bilderna och är det ett konstruktionsfel får ni en ny byrå och vi hämtar den gamla i veckan, förklarade hon”. Låter bra sa vi och tackade.

”Livet i stan rullar fint utan bil” skrev min chef i en krönika för en tid sedan. Jovisst, det gör det väl för det mesta, men inte när man ska frakta tunga möbler fram och tillbaka till Kungens Kurva en bit utanför Stockholm.
En hjälpsam kompis som bor i en närförort lånar tack och lov ut sin bil med dåliga vinterdäck. Det var tur det, för informationen om att bilder är nog för att bedöma byråns beskaffenhet hade tydligen inte nått från smålandsskogarna till reklamationsdisken på Kungens Kurva. ”Ni måste ta hit den, eller så för en besiktningsman komma hem till er i veckan någon gång på dagtid”, förklarar den unge herren i disken vänligt men bestämt.

Eftersom jag och min flickvän jobbar om dagarna åker vi hem på nytt för att hämta byrån, sedan det visat sig att den ska gå in i bilen med några centimeters marginal. Vid det här laget har det börjat bli mörkt ute vi har ännu inte hunnit äta någon lunch. Det får bli två kokta korvar var på möbelvaruhuset.
Ännu en hjälpsam människa dyker upp. Bostadsrättsföreningens ordförande hjälper oss att få den tunga byrån i hissen och in i bilen.

På plats vid Kungens Kurva igen. Nu har den unge mannen i reklamationsdisken fått hjälp av kollega. Han lanserar teorin om att jag snickrat dit bakstycket snett och därför har hela byrån blivit skev.
Till saken hör att jag inte anser mig ha tummen helt i handen även om jag inte normala fall inte skitar ner händerna på jobbet. Jag har bytt ett helt kök, fixar enklare bilreparationer och har skruvat ihop åtskilliga möbler. Har jag verkligen klantat till det här så monumentalt?
När byrån rullas bakom disken och Ingvar Kamprads knektar börjar ta bort bakstycket börjar jag bli svettig. Och byrån börjar bli kantstött. Ty möbler byggda av fanerade spånskivor är inte gjorda för att transporteras hit och dit. ”Har du gjort fel så får du behålla den” förklarar butiksarbetarna med emfas.
Efter trekvart närmar vi oss upplösningen. ”the moment of truth” som en av butiksarbetarna säger. En av lådorna sätts på plats och… byrån är ännu mera skev. Jag drar en diskret lättnandes suck, tittar på butiksarbetarna och konstaterar nöjt för mig själv att jag har rätt och måste bita mig i läppen för att inte säga något spydigt.

Vi erbjuds antingen en ny byrå i platt paket samt bensinersättning för resorna fram och tillbaka, på sin höjd 100 kronor. Eller så ska butikens monteringsproffs på en dryg timme sätta ihop en byrå åt oss, under tiden erbjuds vi kaffe och kaka i fiket till ett sammanlagt värde av 20 kronor. Vi kunde få korv med bröd i stället men det hade vi ju redan ätit tidigare.

Vi väljer det senare alternativet och sätter oss i fiket. Klockan har passerat sju på söndagskvällen och den där trevliga avrundningen på helgen framför tv:n med en bra eller dålig film känns avlägsen. Hur man ska värdera sin lediga tid är alltid svårt men en söndagseftermiddag och kväll känns mer värd en kopp kaffe med bulle för 10 kronor.
Byrån blir klar strax före åtta då varuhuset stänger. Paketerar in den i emballage och stuvar in den i bilen, ringer bostadsrättsföreningens ordförande igen och bär in den i lägenheten. Tackar så mycket igen och så iväg och lämna tillbaka bilen.
Framåt halv elva är det dags för söndagsmiddag. Det blev spagetti och färdiga köttbullar. Vi filosoferar om vad som vore en skälig ersättning för den tid vi slängt bort på en vara med konstruktionsfel.
För även om kaffet smakade bra räcker det inte för att ta bort den bittra eftersmaken av en bortkastad söndag. Där sjönk Smålands flaggskepp i anseende hos mig.