Jag har fått en ny förebild, en ny idol. Hon heter Ivana Bitenc. 

Ivana är 29 år och bor i Borlänge. Hon har gjort det få vågar, kan och orkar inte bara en gång i sitt liv utan flera gånger, många flera gånger.

Anledningen till att vi träffas är att hon med hjälp av Hyresgästföreningens juridiska rådgivare fått rätt mot sin hyresvärd och fått ersättning för att grannens rökning hindrat henne från att använda sitt sovrum.

I tre år har Ivana kämpat, ringt, mailat, läst hyreslagstiftningen och ringt igen och aldrig gett upp. 

När hon berättar är hon hela tiden lugn; inte ett utropstecken, inte en svordom, inte ett nedsättande adjektiv om hyresvärden mer än att hon tycker att de inte lyssnade på henne och att hon nog inte är ensam i Borlänge om att tycka det.

Det finns en mognad hos Ivana som jag tolkar som en nära 40-årings, men Ivana är inte ens 30, det är vad hon varit med om, inte tiden, som gjort henne så klarsynt och övertygad om att allt går, bara man försöker riktigt ordentligt. Bara man ringer en gång till, läser på litet mer.

Ivana kom till Sverige när hon var tolv år. Hon hade aldrig flugit och inte sett sin mamma eller sin bror på flera år när pappan satte henne på planet från krigets Bosnien Hercegovina.

”Jag har alltid fått kämpa litet extra”, säger Ivana. ”Jag är van vid det”. 

Efter 17 år återsåg hon sitt hemland igen, pappa, gatorna där hon lekt och barndomsvännerna. 

”Det var underbart men också otäckt”, berättar Ivana. 

Många av hennes minnen handlar om flyglarm, bomber och döda. Ivana berättar om hur hon i skyddsrummet lyssnande till det vinande ljud en bomb på väg mot marken åstadkommer och att det värsta var att inte veta var bomben skulle slå ned. Ibland var det alldeles nära, ibland tre kilometer bort nära ett annat skyddsrum där människor också väntade på döden och hoppades på livet.

Ivana berättar rakt och osentimentalt och jag inser att hon är en av de kanske en handfull människor jag mött som faktiskt upplevt krig, som levt i krig, som överlevt i krig. Klart att en sådan uppväxt påverkar och gör att barnet, som lärde sig svenska på ett år, snabbt blev vuxet. Tänker jag som en förklaring till Ivanas klarsyn, som ett svar på frågan; hur gör hon!?

”Är du en envis person” frågar jag och det låter riktigt futtigt.

 ”Jag tycker inte om orättvisor”, säger Ivana. ”Jag vill att alla människor ska behandlas lika”. 

”Men hur känns det nu då när du vunnit”, frågar jag och det låter ju ännu futtigare.

”Jag har ännu inte fattat det”, säger Ivana.

”Jag trodde ett tag att det inte skulle gå. Men man ska aldrig ge upp”.

Säger Ivana. Min nya förebild och idol.