Bristen på logik är total. Bara en sådan sak som att flickan får chokladkartongen precis innan hon hoppar på tåget och försvinner bort.

Är det inte kutym att uppvakta en kvinna med choklad inför ett möte – för att liksom kunna dra fördel av gåvan?

Men det verkliga gisslet är den vidriga musikslingan som smetats fast över bilderna på kärleksparet.

Av någon outgrundlig anledning envisas sångrösten med att uttala det franska namnet på chokladprodukten från den tyska tillverkaren på grötig amerikansk engelska.

”Mercy, my little way of sayin´thanks...”

Till slut vänder sig magen ut och in. Ett beslut lika impulsmässigt som slutgiltigt uppenbarar sig i min skalle: Ingen mer tv.

Ungefär så gick det till när jag bestämde mig för att på nytt förkovra mig i litteraturens värld i stället för att spilla min dyrbara tid i apati framför en indoktrineringsmaskin.  

Jag tänker inte ens bemöda mig att förklara ironin i att en reklamsnutt designad för att bryta ner mina själsliga barriärer och hålla min fria tanke gisslan i stället väckte viljan att på nytt bestiga livets kulturella höjder.

 Men å andra sidan. Allt det här hände i går. I kväll kanske abstinensen efter talande telekombebisar, analklådeoffer och förföriskt lena tvättmedelsröster växer sig övermäktig igen.

Nej, tack.