Få saker svider som ett nederlag.

Därför har jag noga undvikit att engagera mig till några ytterligheter politiskt, sportsligt eller privatekonomiskt.

Min energi lägger jag i stället på att utkämpa ett heligt krig mot det här landets bedrövliga klimat.

Jag går i linne till september, vägrar byta ut vårjackan förrän snön ligger tjock och drar på mig joggingshortsen medan sjöarna ännu är frusna. Det är en tröstlös kamp som ständigt slutar med att naturens isande hand tvingar mig på knä med snörvlande näsa.

Men de senaste två månaderna har ett hopp vuxit inom mig. Löpsedlar om rekordvärme, utebliven snö och höstregn på självaste julafton har närt en eggande tanke om att vargavintern i år skulle ha vikit sig efter min vilja.

Demonstrativt har jag vägrat att sätta på elementet i lägenheten, trots att fönstret läcker som en tältduk. Klagande gäster har hittills med fördel blidkats med några levande ljus och en filt.

Halvvägs in i januari höll jag stånd, men nu har den anlänt. Säsongens mastodontförkylning.

Så har jag än en gång tvingats krypa till korset och vrida om termostaten.

Och så fort mitt bittra nederlag upplösts i den konstgjort torra och trygga värmen glömmer jag på nytt varför man ens besvärade sig med att streta emot.

Nu huttrar inga besökare längre.