Det märks inte i skrift. Men jag har en sådan där dialekt som stockholmare antingen älskar eller hatar. Göteborgska.

Personligen tror jag att den övervägande har tjänat till min fördel. Kassörskorna på Konsum sken alltid upp lite extra när jag som nyinflyttad harklade fram mina artigheter och tunnelbanekontrollanten köpte min bortförklaring att vi i Göteborg betalade först ombord på vagnen.

Men framför allt var mitt lustiga tal en isbrytare och ett perfekt första samtalsämne när man skulle stifta nya bekantskaper. Och som student i främmande stad skulle det sistnämnda visa sig ovärderligt.

I många fall övergick ”Weiron i ottan”-imitationerna och ”Alla heter Glenn i Göteborg”-gliringarna snart till vettiga konversationer – och så småningom vänskap.

Vänskap man inte var sen att exploatera när man insåg att ens föräldrar begått en dödssynd - att inte ställa mig i Stockholms bostadskö i samband med dopceremonin.

Fingrar och tår räcker inte till för de soffor, luftmadrasser och extrarum jag surfat runt mellan under mina snart åtta år i huvudstaden. Utan polare att parasitera på hade ekvationen helt enkelt inte gått ihop.

Så småningom har jag enligt bostadsmarknadens spelregler kommit över en egen etta med kokvrå på Söder.  

Under tiden har flera av mina infödda vänner fortfarande inte hamnat först i kön till sin drömtvåa.