Den 23:e november 2007.

Ett datum som har kommit att markera en rejäl milstolpe för hundratusentals lägenhetsbors sinnesro.

Och då inte åt det bättre hållet.

För lite drygt fyra år sedan släpptes nämligen det stilbildande tv-spelet Guitar Hero 3 i Sverige. Tidigare hade intresset för musikspel legat och småputtrat bland amatörtrubadurer och aspirerande karaokestjärnor.

Nu formligen exploderade hysterin över plastgitarrer och gummiklädda trummor. I varje hus ekade de tafatta försöken att slå an rätt ton – eller bara slå så hårt som möjligt på de arma musikverktygen som kopplats in via tv-spelen till hemmets ljudanläggning.

Efter ett par veckors hårt repande tyckte jag personligen att min karriär som gitarrhjälte låg utstakad framför mig. Det gjorde inte min närmaste granne. Med en blandning av subtila hot och underdånig vädjan fick hon mig att anpassa musicerandet till de timmar på dygnet som hon inte vistades i sin lägenhet.

Till en början rådde visst överseende i Sveriges kollektiva grannmedvetande. Musikspelen var en fluga och skulle likt alla flugor passera.

Men uppföljarna avlöste varandra i en närmast ändlös skränande, tjutande och dunkande parad. På tre år släpptes hela nio Guitar Hero-spel och närmare ett dussin andra plastinstrument-konkurrenter.

2011 har kommit att bli musikspelens dödsår. Spelföretagen har gått med brakförlust på sina senaste titlar och harmonin har delvis återställts i hus och hem.

Men som vid andra tysta revolutioner har svenskarnas återvunna nattsömn inte bemödats så mycket som ett blygsamt segertal.

Man är redan för upptagen med att klaga över något helt annat.

Bildtext: Tre år tidigare. Nej, en sångkarriär var nog aldrig ämnad för mig.