Till den som skrev, "Vad ni gnäller - lite ljud får man tåla" i Hem & Hyra nummer 4, 2012:

Jag flyttade för ca 3 år sedan till en jättegullig liten tvåa med trädgård. Det var dags för renovering och jag fick välja golv, köksluckor, tapeter så det kändes helt underbart att flytta in.

Men tyvärr, över mig hade jag en ensamstående mamma med en 5-årig pojke och när hon var barnledig så var det fester på fredagar, lördagar till klockan 5, ibland halv sju på morgonen. Hon införskaffade elpiano, sångförstärkare, gitarr med högtalare och det var fullt ös jämt och sommartid med öppna fönster.

Barnet var alltid oroligt och vardagar från klockan 3 till kl 9 så sprang han fram och tillbaka, fram och tillbaka och hoppade i golvet. Jag påtalade detta med musiken och springandet och fick höra att hon visste men att det var hennes fel som inte satte gränser.

Blev det bättre? Nej, istället så lät hon sonen sitta i hallen med spik, hammare och hamra i timmar. Jag gick upp och sa att mina katter satt under sängen och var jätterädda och lyhördheten gjorde att det lät som om han hamrade i min lägenhet. Lugn i 2 dagar, sen fick han sitta i sitt rum och hamra istället och det var över mitt sovrum. Jag orkade inte hälsa längre och hade kontakt med ägarna till huset och om de kontaktade henne vet jag inte men jag klagade ett par gånger. När pappan hälsade på så hade han en stor trumma med och satt utanför min dörr och trummade och jag talade om att jag tolererade inte detta.

Då fick jag höra att jag skulle skita i att klaga för hennes mamma var kompis med sekreteraren på byggbolaget och hon själv satt i byggbolagets styrelse. Detta sista var lögn för det är en kommunal ägare och de som sitter i styrelsen är kommunvalda och kända för alla. Men jag fick veta när jag flyttade in att hon aldrig hade stått i någon kö utan hade fått lägenheten över någon dag just för att hennes mamma hade kontakter. Vi andra måste stå i kö mellan 3 - 10 år beroende på önskemål och läge.

Men det är väl så om man jämför med något barn som hjälpt till att spara till sin cykel att då är de aktsamma om den.....jämfört med att bara få saker rakt av.
 
Hur det gick? Jag fick nog och sökte mig vidare efter 3 år och bor nu i en annan del av staden i ett 3-våningshus och i min trappa bor det folk mellan 5 - 80 år och ingen stör. Jag har med andra ord fått lugn och ro.
 
Bodde tidigare själv med en liten son och i en liknande tvåvåningslänga i 20 år, min son lekte av sig ute och när han kom in så var det inget springande fram och tillbaka i timmar och absolut inget hamrande i timmar i lägenheten för då hade vi inte fått bo kvar. Så de som säger att barn skall få röra sig och leka vet inte vilken mardröm jag hade i 3 år. Jag minns att jag stod ibland i köksfönstret kl 4 och tittade ut över gården - det var tyst och släckt överallt, alla sov - utom i lägenheten över mig där var det fullt ös och musik och elpiano...sånt slipper jag nu, tack och lov.
 
Men var det egentligen jag som skulle flyttat ut?
 
/Nöjd idag.