​En 140 kvadratmeter stor fyra i centrala Stockholm – det var min första egna bostad. Jag inser att det låter som att jag var en bortskämd slyngel som för att lämna föräldrahemmets trygga famn inte nöjde sig med ett ynkligt råtthål på ett rum och kokvrå med gemensam toalett i källaren i en sjaskig förort. Men det handlade om en sliten lägenhet som jag hyrde i andra hand till nedsatt pris och vad skulle jag göra med alla dessa kvadratmetrar? Det senare problemet löste sig emellertid genom att ett rum förvandlades till förvaringsutrymme för ägarnas efterlämnade prylar och i ett rum installerade jag min gamla bilbana av märket Carrera, som jag och mina vänner kunde leka med nätterna igenom.

Nej, mitt första boende var helt okej. Det som däremot gnagde var mitt dåliga samvete för min mamma. Enligt vittnesmål från pappa grät hon sig till sömns natt efter natt över att hennes ende son hade flyttat hemifrån. Trots att jag insåg att mammas dröm inte var en gråhårig hemmapojke som aldrig skulle gifta sig eller få barn kunde jag inte helt frigöra mig från känslan av skuld.

Den slutliga befrielsen från detta dåliga samvete fick jag inte förrän för några veckor sedan när jag läste en internationell rapport om den fas i livet som vanligen är den lyckligaste i en människas liv. De bästa åren är inte när vi är små barn, och inte heller ungdomsåren med frigörelseprocessen från föräldrarna. Men då är det väl åren när vi finner vår drömpartner och bildar familj, när vi ser vår egen älskade avkomma födas, ta sina första stapplande steg och växa upp till mogna och ansvarstagande människor?

Det skulle man kunna tro, men sanningen är en annan. Åren med hemmaboende barn får i regel låga poäng i mätningar av lyckoindex. Sanningen är att de bästa åren av den genomsnittliga människans liv är när barnen blivit så stora att de flyttat hemifrån. Då är vi som mest lyckliga.
Så nu har jag fått modifiera min bild av mammas tårar. Nog grät hon väl en skvätt eller två, men sedan var det uppenbarligen klackarna i taket och fullt ös med den nyvunna friheten. Så vad är då sensmoralen av denna lilla berättelse? Ja, det är att allt har sin tid. Var snäll och påminn mig om det när mina egna barn ska flytta hemifrån och klumpen i halsen växer sig större och större.