Anders Borg, vi har ont i magen och själen

Hallå där, känner du någon som inte kommer loss? Som inte kan flytta hemifrån, till en annan ort, till ett jobb, ihop med flickvännen, från mindre till större, från större till mindre eller hur nu människor behöver göra för att få livet att fungera. Bostadsbrist är en siffra på hur många bostäder som behöver byggas men inte byggs. Men mest av allt är bostadsbrist en samhällelig bristsjukdom som slår hårt mot enskilda människor.

När jag jobbade på Försäkringskassan lärde jag mig vad sjukdom var, åtminstone på den tiden. Av någon anledning har jag inte glömt det. ”Såsom sjukdom torde betraktas varje onormalt kropps- eller själstillstånd som ej sammanhänger med de normala livsprocesserna.”

Lite knepig mening kanske, men ändå lite poetisk, tycker jag. Man kan alltså tvärsäkert slå fast att bostadsbrist är en sjukdom. För bostadsbyggande hänger inte ett dugg ihop med de normala livsprocesserna och det förorsakar onormala kropps- och själstillstånd.

Den normala livsprocessen innebär att du ska kunna bo tryggt när du är barn, flytta hemifrån, flytta ihop med någon om du vill, få plats med barnen i samma bostad, flytta till jobb och utbildning, barnen ska kunna flytta hemifrån, du ska kunna bo tryggt på gamla dagar och så börjar det om.

Men dessa normala livsprocesser funkar inte i tider av bostadsbrist.

Nu är ju inte samhället någon patient och vore det så skulle doktorerna skylla på varandra när de inte hittade någon bot. Men lite operationsverktyg måste i alla fall skakas fram om inte patienten ska trilla ihop. Nu säger man ju inte trilla ihop utan att tillväxten hotas om inte byggandet kommer i gång.

Fast trilla ihop är bättre. För det är i alla fall vad enskilda människor på jakt efter en bostad riskerar att göra.

Jag precis som du känner säkerligen några som har bostadsbristsymptom. Ont i magen och huvudvärk därför att skilsmässan är ett faktum, men de som vill gå skilda vägar och som går och blänger på varandra blir kvar i samma bostad. För hur får man tag i två bostäder när det knappt gick att få tag på en? Hur gör man med barnen och deras skola om man tvingas flytta till var sin sida av stan? Hur gör man när det bara finns dyra bostadsrätter och man själv inte är någon toppstjärna på banken? Ja vad gör man av sin onda mage och alla hopplösa försök att hitta en lösning?

Var ska man sätta sina onda ben och göra av sin yrsel när man bor på tredje våningen utan hiss och när hus med hiss eller lägenhet på nedre botten inte går att få tag på.

Släkt och vänner hoppar in och ställer upp med extrasängar eller så flyttar både barn och barnbarn in i de gamla pojk- och flickrummen.

Nu kanske ni tycker att jag är en dysterkvist, så illa är det väl inte? Jodå, det är det visst det. I alla fall för dem som har det så här.

Och vi måste se till att det inte blir ännu fler. För även vi som har en bostad kommer att behöva röra på oss i takt med livets skiftningar. Om inte annat är jag säker på att vi känner någon som sitter fast mitt i en livsprocess och som far illa av det.

Så Anders Borg, gör något åt skatten på hyresrätt och inför en effektiv byggstimulans som ett första steg så slipper människor och samhälle trilla ihop.