Det var där jag hörde att Palme skjutits

Min pappa ringde en dag och berättade att han i alla år hade haft en lägenhet i Vasastan i Stockholm som han sparat åt mig. Lägenheten låg på Birkagatan på nedre plan och var på 42 kvadratmeter. Den gick i fil från gatan över till gården så jag hade fönster både ut mot livet på Birkagatan och mot baksidan som på dagarna var fylld med dagisbarn. Jag älskade den!

Den hade ett stort kök, ett fint rymligt badrum och en icke fungerande kakelugn som var som ett vackert smycke. Mamma var med mig och köpte det vita köksbordet i en inredningsbutik på Karlbergsvägen. Vi bar det tillsammans ned mot min lilla etta.

I mitt lilla paradis till etta hade jag min första och enda tonårsfylla. Efter den utekvällen åkte jag av misstag hem till mamma och lade mig i den kvarlämnade sängbottnen som stod i mitt gamla rum.

Det var i min första etta jag hörde om att Olof Palme blivit skjuten och inte så långt senare smekte jag min lilla runda mage, orolig över om Tjernobylolyckan skulle påverka barnet som växte där inne. Vad var det för värld jag tog mitt barn till?

Det var där jag kom hem med barnet och lade honom i den ärvda lilla gungan som han sen aldrig sov i. Det var också i det badrummet jag varligt lade honom på skötbordet som stod vilandes på badkaret. När jag för en sekund vänder mig om faller ena benet på skötbordet av och min son rullar ned mot det hårda badkaret. I nästan samma sekund ser jag som ett mirakel hur min son har knutit sin lilla lilla hand i den andra kanten av skötbordet och hänger utan att falla.

I det köket gjordes min första intervju för tidningen Hälsa och jag anade inte då att den skulle inspirera andra till ett hälsosammare liv och att jag i flera år skulle jobba på det vegetariska hälsohemmet Masesgården.

I köket gjorde jag och Mimi storkok med massor av linsbiffar och vegetariska grytor som vi sedan frös in. Det var där jag första gången fick besök av Jehovas vittnen och fick lära mig att säga nej tack. Om och om igen.

Jag älskade min lilla lägenhet och jag älskade livet i Birkastan och än i dag kan jag inte gå förbi där utan att lite ångra att jag gjorde mig av med lägenheten. Men jag och min pojkvän kände att det började bli trångt och ett år efter att vi flyttat kom vårt andra barn.

Jag kan i dag knappast se mig i den lilla lägenheten med barn, man och hund. Även om jag vet att jag förmodligen skulle vara optimistisk och tro på att det skulle gå. Mitt jobb ligger i Birkastan, mitt favorityogaställe ligger på Birkagatan och så har vi Mellqvist förstås. Min fotograf Katarina Di Leva och även min gamla barnflicka Mimi bor där. Så det går inte en vecka utan att jag passerar mitt lilla krypin. Vem vet … En dag kanske jag bor där igen. Kanske inte just i den lägenheten. Men nära. Jag säger som Askungen: önska, önska, önska.