En göteborgare bland pälsar

Jag glömmer det aldrig. En sen, mörk tisdagskväll för ungefär tio år sedan. Det ringer på dörren – hjälp! Det är tyst en stund, sedan fortsätter det. Personen utanför börjar banka. Erica och jag sitter förstenade med varsin kopp chaite och en skål micropop bland flyttkartongerna i det nymålade köket och viskar, vem kan det vara? Erica, min närmsta göteborgskompis som jag började på juristlinjen med, var den enda som kunnat komma på ett spontanbesök i mitt flyttkaos. Och hon var ju här. Jag gömmer mig i badrummet och Erica (som är lite modigare) får öppna. Jag hör en mumlande konversation innan dörren smäller igen.

– Det var en äldre dam som bor tvärs över gatan, hon stör sig på lampan i vardagsrummet. Hon vill att du ska sätta dit en mer dämpad belysning, förklarar Erica.
Välkommen till Östermalm. Stadsdelen där grannarna tvärs över den breda gatan har synpunkter på din taklampa. Där grannar delar ut arga lappar i brevinkasten så fort någon råkat snudda vid den exklusiva hissmattan med en smutsig sko. Att ställa cykeln en liten stund utanför den pampiga tegelfasaden är en dödssynd.
Det är också, upptäcker jag nästföljande helg, stadsdelen där pälsklädda damer knackar på och påpekar att det minsann inte är godkänt att ha hantverkare på en lördag. Denna gång öppnar jag glatt och därinne står mamma och pappa som kört från Göteborg och lastat bakluckan full med garderober från Ikea. Synpunkter på det?

Detta är min nya verklighet och min första egna bostad. Efter ett studentrum i Boston, två andrahandslägenheter i Stockholm och några månader som inneboende är dessa kvadratmeter mina, bara mina. Alldeles för dyrt förstås. När jag ringde hem till Göteborg trodde de inte sina öron, det där kunde jag få ett radhus för hemma. Men vi räknade på det, lånen gick ihop, inte minst med tanke hur skinnad man blev på andrahandsmarknaden. De tjocka lagren tapeter revs bort, Ikea-garderoberna kom upp och jag älskade varenda centimeter av lägenheten. Det visade sig att flera av grannarna var riktigt trevliga, några kom till och med från Göteborg.

Svårare hade jag att vänja mig vid att folk såg så sura ut på bussen, att stockholmare aldrig småpratar i kafékön och alla perfekta östermalmstjejer med blanka hästsvansar och dunvästar som promenerade runt Djurgården i flock iklädda stora, mörka solglasögon. Erica och jag pratade ofta, över våra älskade micropop, om att vi en vacker dag skulle flytta hem, funderade på var i Göteborg vi ville bo – och med vem.

I dag bor jag ett par kvarter bort. Med min ur-östermalmsbo till man (vi träffade varsin stockholmare, Erica och jag). Ovanför oss bor en familj med tonårsbarn som inte sällan har förfest. Men aldrig att jag skulle säga ett knyst om varken för hög musik, glada partygäster som knackar på fel dörr eller spring i trappan. Eller något om den mystiska grannen tvärs över gatan som under de två år vi bott här fortfarande inte packat upp stapeln med flyttkartonger som täcker hela fönstret. Nej, jag är och förblir en göteborgare på Östermalm .