I gryningen kunde jag se hallickarna
Jag flyttade hemifrån när jag var femton år.
Då hade jag längtat länge. Jag har nog aldrig längtat efter något så som jag längtade efter det. Det handlade inte så mycket om att flytta från någonting som att flytta till något. Tanken på att bli vuxen var tanken på en storm som skulle komma, som måste komma, och bostaden skulle vara en förtöjning, ett hav och en början. Jag fick en egen lägenhet. Eller ett rum i alla fall.
Det var ett halvt rum. En säng som min hyresvärd ställt in bakom en bokhylla i ett kontor en halv trappa upp bakom en skivaffär. Det var dessutom en skivaffär som var öppen på nätterna, och den låg på en gata i Stockholm som heter Malmskillnadsgatan.
Till min hyresvärd betalade jag fem hundra kronor i månaden och då ingick del i kök och badrum samt tillgång till Funkadelics samlade verk, ett par Technics SL 1200-skivspelare och mixer och allt som kommit ut på skivbolag som Mo’ Wax och Metalheadz. Under disken fanns ett basebollträ och på hörnet låg den kurdiska restaurangen 2 Plan. Stureplan var ett par kvarter bort.
Och så Stockholms gatuprostitution utanför dörren. Kvinnorna syntes aldrig till, förutom precis i gryningen tillsammans med sina hallickar utanför hotell Sergel Plaza och i en rörelse vid en bildörr någon gång då och då. Men de fanns där, och rent hypotetiskt kunde de tänkas vara lyckliga.
Det är nog en underdrift att skriva att jag var otålig att börja med mitt liv och att bostaden hade en central plats i idén om vad det skulle innebära. Den var en plats där allt skulle kunna ske, men den var också en sorts sår. Det kändes nästan omöjligt att hitta någonstans att bo, men så här tjugo år senare framstår det som att det var rätt enkelt. Om det inte fanns något kunde man alltid flytta tillbaka hem till mamma.
Efter det halva rummet följde, förstås, en massa andra rum, i många olika stadsdelar. Jag drömde om en hösttermin vid Mariatorget, fick ett sommarlov på Hantverkargatan, fick hyra något djupt provensalskt på Kungsklippan i ett helt år, där jag satte lappar på alla inredningseffekter, gömde dem och ritade en karta för att sedan kunna placera ut dem rätt igen.
Och sedan var det allt jag inte fick, men det har jag glömt.
Min mamma kom varje gång och hämtade mig, körde mig till nästa ställe. Och på Malmskillnadsgatan körde familjebilarna vidare. Dag som natt körde de där, långsamt, långsamt runt kvarteren och med stora glada hunddekaler och barnklistermärken på rutorna.
