Jag fick ta över farsans fyra

Jag flydde de båda hemmen på Söder i Stockholm, min mammas och min pappas, när jag var sjutton år. Sen fem år tillbaka hade vi, jag och min bror, fladdrat mellan dem. I början bytte vi förälder efter ett givet schema, men snart började jag flytta dagarna för att förvirra de vuxna. Alltid i rörelse, så ofta som möjligt var jag i mellanrummet, där ingen visste och jag var fri.

Jag flyttade hemifrån till en 140 kvadratmeter stor, sliten paradvåning på Götgatspuckeln. Ametist, min något äldre väninna, hade tagit över den efter sina föräldrar och deras vackra mörka sekelskiftsmöbler stod kvar tillsammans med hennes fotografier, sammetstyger och stora gröna växter. Hon var alltid där och för första gången på fem år bodde jag på samma plats i ett år.

Solen strilade in genom de höga smutsiga fönstren och träffade den enorma persiska mattan som täckte vardagsrumsgolvet. I soffgruppen av svart trä, vinröd sammet och rotting blev jag min egen, mellan nätternas fester, med böcker eller gitarr och med en vild mentor i rummen. Hon brydde sig lagom men höll reda på mitt mående. Det var tryggare där än hemma.

Det gick många år innan jag fick ett eget hyreskontrakt. Efter Götgatan bodde jag i ett kollektiv med äldre journalister på Östermalm, sen tillsammans med min bästis och trummis en trappa över gården på Skånegatan. Jag flyttade ihop med killar och hyrde små andrahandsettor.

I skiftet mellan 80- och 90-tal fick jag ta över min pappas fyrarummare på Barnängsgatan på Söder där jag vuxit upp. Han hade flera år tidigare skrivit in mig i kontraktet, och när han flyttade ihop med sin kvinna blev det mitt. Jag hade inneboende. Bekanta och vänner fick hyra in sig. Vi hade det fint där, men det blev inte mitt eget. Där fanns så mycket spår från barndomen. Minnena skadade mig inte, men att trampa runt i det där kändes outvecklat. Hur jag än försökte fylla lägenheten med egen själ hängde farsans lagerhyllor och ljusblå sektionssoffor, som man kunde slänga ut och byta när de blev smutsiga, som uttråkade vålnader i rummen.

Det där hyreskontraktet var ändå ett starkt kapital och jag hade tur som fick det. Nu har jag ett hem att arbeta och leva i. Det liknar platsen där jag blev min egen. Gamla, mörka möbler, fotografier och stora vilda växter. ]