Jag jobbade jämt för att ha råd att bo

På dagarna gick jag på gymnasiet, som alla andra. Men till skillnad från mina klasskamrater jobbade jag flera kvällar i veckan och varje helg. När vännerna gick på sommarlov eller åkte skidor på vintrarna, stod jag i disken, serverade eller blandade drinkar till gästerna på olika restauranger. Allt för att kunna betala hyran till min första lägenhet och alla räkningar som kommer med en sådan.

Mitt första egna hem var inte bara en egen bostad. Flytten hemifrån innebar frihet; att få bestämma över mitt eget liv. Allt det som jag hade drömt om så länge jag kunde minnas. Rätten att tala med vem jag ville och att själv bestämma när jag skulle lämna huset och komma hem. Friheten att själv välja mina kläder att få uttrycka egna åsikter utan att frukta fars ilska eller hot.

Jag tillbringade mycket tid av mina unga år åt att fantisera mig bort från de konservativa regler som gällde i hemmet. Mor och far skrämdes av, som de såg det, det förtappade och omoraliska ”svenska”.
Efter en bortförlovning, som jag lyckades bryta, blev det uppenbart för mig att jag var tvungen att lämna mitt föräldrahem för att få andrum från all press. Så fort mina föräldrar skilde sig flyttade jag hemifrån – till en egen bostad till mors förtvivlan. Vad skulle hon säga till släkten?

Varje millimeter i hemmet representerade frihet. Det mesta av min tid gick till att jobba ihop pengar för att kunna köpa möbler och annat nödvändigt. När jag ser tillbaka inser jag att den tiden var en kamp för överlevnad på flera sätt. Fokuserat och envetet arbetade jag ibland 12 till 13 timmar för att dryga ut kassan. Genom att möblera och pynta lägenheten befäste och smyckade jag platsen som var min trygghet men också självvalda hemvist.

När mor väl försonades med tanken att hennes äldsta dotter brutit med traditioner knackade hon på min dörr. Hon var välkommen. Förvånad över hur prydligt städad bostaden var konstaterade hon att mitt liv inte verkade så förtappat som hon befarat.
Jag minns ännu hur jag städade, bytte sängkläder och putsade fönster i två dagar innan mor skulle komma. Oron och skammen verkade som bortblåst när hon satt i mitt kök.
Alla kan vi ändra åsikt och förändras. Medan många av mina svenska vänner åkte till föräldrar för att tvätta, äta eller be om pengar satte jag en stor ära i att visa att jag klarade mig själv.

 Att som myndig be föräldrar om hjälp var som att medge att man inte var vuxen nog att klara sig själv.
Nu, mer än tjugo år senare, försöker jag lära mig att städning och arbete inte är det viktigaste.
Så det kan bli.​