Marknaden löser inte bostadskrisen
Häromdagen när jag satt på bussen in till jobbet slog sig en granne ned bredvid mig och suckade: Jag undrar när mina barn ska få möjlighet att flytta hemifrån. Grannens barn har stått i vårt allmännyttiga bostadsbolags bostadskö sedan de var 16 år. Som så många andra unga i mitt kvarter. Trots att barnen nu är flera år över tjugo, så är det inte många av dem som har fått ett erbjudande om lägenhet. Det är kanske inte så konstigt, för just nu meddelar vårt bostadsbolag på sin hemsida att de har 0 lägenheter att förmedla.
Och den kommun jag bor i är inte unik. Så här ser det ut i stora delar av landet. Bostadsbristen finns snart i varje kommun. Därför är de blocköverskridande samtal som regeringen bjudit in till verkligen nödvändiga.
Sverige måste få fart på bostadsbyggandet. Och framför allt behövs det bostäder med rimliga hyror. Det mesta som har byggt de senaste åren har varit för en liten grupp människor med väldigt höga inkomster, och den typen av lägenheter kan inte min grannes barn efterfråga. Och inte så många andra heller.
I debatten finns det röster som tror att lösningen på bostadsbristen är friare hyressättning. Jag tycker man ska kalla saker för sitt rätta namn. Det man föreslår är marknadshyror. Och med marknadshyror på plats tänker man sig att bostadsbyggandet ska öka enormt.
Men det är inte sant och det vet vi.
För i de länder som har infört marknadshyror har det inte blivit fler bostäder. Tar man London som exempel så har inte längre sjuksköterskorna råd att bo kvar i innerstaden. Hyrorna har helt enkelt blivit för höga. Och bostäderna har inte blivit fler. Det är bara fastighetsägarna som har vunnit på det.
Nej, marknaden kommer inte att lösa bostadsbristen utan det behövs politiska verktyg. Jag har därför några förslag till de politiker som nu sätter sig ned och förhandlar.
För det första: ha som utgångspunkt att alla i Sverige ska ha rätt att bo bra.
För det andra: se till att det råder ekonomisk balans mellan olika boendeformer. Det är inte rimligt att en nyproducerad hyresrätt är cirka 2 500 kronor dyrare i månaden att bo i än en likvärdig bostadsrätt.
För det tredje: staten måste mycket mer aktivt stötta bostadsbyggandet. Förutom investeringsstöd kan det vara statliga lånegarantier eller varför inte sänkt byggmoms.
För det fjärde: staten måste också ta eget ansvar och låta sina bolag, till exempel Akademiska hus, få möjlighet att bygga.
Det kan inte bara vara barn till föräldrar med tjocka plånböcker som ska ha möjlighet att starta sitt vuxenliv. Det måste vara en rättighet för alla. På den punkten kommer jag aldrig att ge med mig.
