Pappas pengar hjälpte oss

Brorsan var väl tjugo och jag nitton. Efter föräldrarnas skilsmässa hade vi flyttat till ett mindre hus där han och jag fick dela rum. Den enda tavlan på väggen var den inramade affischen för vårt gemensamma popband. Vårt stående samtalsämne var hur vi skulle kunna slå igenom inom musiken. Nya låtar, spelningar, demos, skivkontrakt … det var vår livsnerv. Men inte kunde rockstjärnor bo kvar hemma. Och framför allt inte dela rum.

 

Vi pluggade båda två, hade inga inkomster att tala om och absolut inga kontakter i lägenhetsbranschen. Lediga hyresrätter fanns inte att få då heller. Vi kunde över huvud taget inte förstå hur det skulle gå till att flytta hemifrån.

 

Det var nog pappa som kläckte idén. Vi hade ju popbandet gemensamt och delade ändå rum – varför inte flytta … ihop? ”Låna lite pengar av mig och köp en billig bostadsrätt. Sköt ränta och amorteringar och betala tillbaka när ni flyttar.”
Kunde det gå? Jag ringde en mäklare för att höra mig för. ”Nja, en så billig lägenhet, med två sovrum, hyfsat centralt är i stort sett omöjlig att hitta.” Missmodig lämnade jag i alla fall mitt nummer.

 

Någon vecka senare ringde hon. De hade en liten, sliten tvåa. Visning samma dag. Bra pris vid snabb affär.
Det var ett fyrtiotalsområde på en blåsig kulle i de östra stadsdelarna av Göteborg. Tre trappor upp utan hiss. Gemensamt duschrum för hela fastigheten i källaren. Omodernt kök. Ett litet sovrum, med dörr. Ett vardagsrum, med draperi.

 

Brorsan och jag tittade runt. Köket var mörkrött och flottigt, toaletten ofräsch, sovrummet säckvävsfärgat och hallen trång. Men så lyfte vi blicken och tittade ut genom köksfönstret och upptäckte … vad långt man såg! Det var faktiskt utsikt. Visserligen åt fel håll, mot Gamlestadens industrier, men ändå. Och i vardagsrummet var väggarna nästan vita och plankgolvet hyggligt lackat. Plötsligt kunde vi se stålrörsmöbler, spegelväggar, yuccapalmer och annat 80-talstrendigt framför oss. Herregud, vi skulle ju bli rockstjärnor! Varför tveka?

 

Några veckor senare slet vi ut den brunröda korkmattan, köpte spegelvägg på Ikea, målade gamla möbler högblankt svarta, satte på kromade ben och ställde den nya yuccan på plats. Brorsan tog sovrummet, och jag vardagsrummet. Vilken fantastisk frihetskänsla det var när vi satt där och spelade David Bowie, tittade ut och drömde om ett liv på scenen. Det kunde inte ha börjat bättre.