Ung, odödlig och kylen full med urinprov

Det var en annan tid, en annan värld. Zlatan var en pojkvasker i Rosengård, inte ens fyllda tio. Möllevången var långt ifrån den bohemchicka stadsdel den är i dag. Öresundsbron var fortfarande en dröm på stadsplanerarnas skrivbord. Året var nittonhundranittio. Platsen naturligtvis Malmö.

Det regnade jämt, och jag var en okänd svensk författare med två framgångslösa böcker i bagaget. Men jag var lycklig som få eftersom jag precis fått mitt livs första hyreskontrakt; en etta med kokvrå på Norrtäljegatan, ett stenkast från Möllan. Jag hade fått napp på lägenheten genom en radannons i Sydsvenskan och skrivit kontrakt utan att behöva visa upp så mycket som en löneavi. Malmö var en utflyttningsstad, kommunen hade ännu inte hämtat sig från de stora varvs- och industrinedläggningarna ett decennium tidigare, hyresvärdarna var glada om de fick uthyrt. Och hyran var överkomlig, niohundra spänn i månaden, så billigt att till och med jag hade råd.

Besatt av idén att lämna ett avtryck i tiden avstod jag allt för att skriva. Jag drog in pengar genom att agera mänsklig försökskanin åt medicinföretaget Astra i Lund. Att skaffa ett brödjobb som stal dyrbar tid från mitt skrivande var inte att tänka på. Vad var väl lite bieffekter i förhållande till den konstnärliga friheten? Alltså skrev jag och tuggade i mig allergitabletter på experimentstadiet.

För att försöket skulle bli så kliniskt som möjligt fick jag inte dricka alkohol under tiden det pågick. Blodprov togs med jämna mellanrum och all urin skulle sparas och lämnas till labbet i Lund två gånger i veckan. I kokvrån var kylen således full av plastflaskor – inte helt olika sportdrycken Gatorade – med gul vätska. Min värsta mardröm var att någon av mina tillfälliga flickvänner skulle få för sig att det rörde sig om juice och hälla upp ett glas till frukost; det var faktiskt nära att ske vid ett tillfälle.

I efterhand är det svårt att säga om det var allergimedicinen eller mitt maniska romanskrivande som gav mig insomningssvårigheter och plötsliga anfall av hjärtklappning. Jag brydde mig inte ett jota. Jag var ung, jag var odödlig. Jag hade precis fått min första egna lägenhet och drömde stora drömmar.