Utan ett hem hade jag blivit galen

Bostadspolitik i all ära, men avskedstagandet från barndomen är alltid en känslomässig fråga. Och i det där långa, sega, ångestridna, lyckojublande uppbrottet från en välkänd värld till en okänd spelar den första bostaden ofta huvudrollen. Platsen där man ska manifestera sin nyvunna frihet är så nära en helgedom vi kommer i dagens sekulariserade värld. Och i vår tid alltmer ouppnåelig.

Jag har alltid varit en frihets- och oberoendenörd. Det innebär inte att jag är särskilt svår – tvärtom, tror jag. Jag tror på kompromisser, samarbete, medkänsla, omsorg i fråga om allt kollektivt. Men förutsättningen är att jag får hålla min själ fullkomligt fri. Och förutsättningen för det, i sin tur, har varit ett hem. En hemmaplan.

Fan vet hur mitt frihetsberoende hade påverkats om jag hade tvingats leva i andra och tredje hand fram till trettioårsåldern, det som är vardagsmat för dagens unga stockholmare. Det är möjligt att jag hade blivit galen.

Jag kommer från Sollentuna en mil norr om Stockholm. Ända sedan tidiga tonår var visionen den enorma storstaden Stockholm. Att bo i innerstan var en ouppnåelig illusion. En hägring.

Men jag hade tur när jag skulle ta mina första stapplande steg på Stockholms bostadsmarknad. På något vis hamnade jag i rätt kö och stod plötsligt med en liten etta på Gärdet, alldeles intill tunnelbaneuppgång Brantingsgatan.

Det är framför allt en händelse från de ganska darriga åren på Gärdet som har etsat sig fast. Jag hade en liten balkong mot baksidan där jag gärna satt och läste. Från huset mitt emot hissades då och då en korg ned i ett rep. Det förblev gåtfullt tills jag en dag såg en katt hoppa in i korgen. Sammanhanget började gå upp för mig. Det var en mycket väluppfostrad katt.

Fem år senare, då jag hade bytt upp mig till en tvåa i Fredhäll, började jag forska i litteratur på universitetet. Vi var bara två i min grupp, två Janne – Arnald och Holmgaard – och vi kom omedelbart varandra nära. Satt i timtal på fik och snackade litteratur. Och till slut också katter.

Han berättade att han i sin ungdom hade bott hemma hos sin dåvarande flickvän på Gärdet och brukade hissa ned deras katt i en korg från köksfönstret.

Trots livets alla tvära kast är Janne Holmgaard fortfarande en av mina allra bästa vänner. Och Stockholm är trots allt en rätt liten stad …