Sista sommaren i Annelies paradis
Banvaktstugan i Lenbergsvik ligger inbäddad i lummig grönska på en sjötomt vid Glan, utanför Skärblacka. Regnet hänger i luften när Annelie Sjöberg möter oss ute på trappan. Stämningen är vemodig. Det här är hennes sista sommar i den faluröda stugan. I nästan tio år har hon kämpat för att få köpa loss huset från Trafikverket, men försöken har varit lönlösa. I höst ska det jämnas med marken.
– Det känns som att förlora en nära anhörig. Jag har försökt med allt men inget har hjälpt. Vi har ju ingen äganderätt på grund av att vi har hyrt det hela tiden, säger hon.
Sedan 1973 har familjen hyrt stugan som sommarbostad, men släkten har funnits här längre än så. Annelie berättar att hon är den fjärde generationen i huset. Både hennes farfar och farfars far bodde här som banvaktare och såg till att järnvägen utanför hölls i gott skick. För Annelie är platsen fylld av minnen.
– Det här är mitt liv, min barndom. Det var här man lekte som barn varje sommar. Det viktigaste för mig är att huset får stå kvar, jag behöver inte bo här, jag kan sköta om det ändå.
Men Trafikverkets beslut om rivning står fast. Enligt myndigheten står stugan för nära järnvägen, bullernivåerna är för höga och dessutom saknas en säker övergång över spåren. Att stugan stått vid järnvägen sedan 1885 spelar ingen roll. Att tågen rullar förbi i cirka 30 kilometer i timmen och enbart två gånger om dagen hjälper inte. Att det ligger flera fritidshus brevid som också saknar en säker passage över spåren påverkar inte heller beslutet. Inte ens att Annelie erbjudit sig att bekosta en ny säkrare övergång hjälper.
– De säger att det skulle kosta två miljoner kronor. Vi har sagt att vi kan ta vattenvägen för vi har båt, men då skrattar man bara.
Bakgrunden är regeringens beslut att Trafikverket ska avveckla alla fastigheter som inte behövs för järnvägsdrift. Totalt 1 100 byggnader ska bort där några säljs, 17 kan bli byggnadsminnen, men merparten, cirka 80 procent, rivs. Det är både stationshus och lokstall, de äldsta från 1800-talet.
När arbetet avslutas i år har cirka 800 byggnader försvunnit, nästan lika många som vid rivningen av Klarakvarteren i Stockholm. Banvaktstugan i Lenbergsvik står nu näst på tur. Någon annan lösning än rivning finns inte enligt Mats Nordblad, projektledare på Trafikverket.
– Jag kan inte se någon annan möjlighet, vi kan inte ha det kvar och vi kan inte sälja det. Det har fel läge och ligger på fel sida om järnvägen, säger han.
Hade banvaktstugan inte ägts av staten hade den kunnat räddas. Det hävdar Bror-Tommy Sturk, stadsantikvarie i Norrköping, som engagerat sig i fallet.
– Då hade det blivit ett byggnadsminne, det är självklart. Huset är mer eller mindre i orginalskick och har ett stort värde ur både ett kommunalt och ett länsperspektiv.
När det gäller statliga byggnader är det Riksantikvarieämbetet och inte kommunen som avgör om ett hus ska bevaras. I Annelies fall ansågs det inte finnas något riksintresse och myndigheten gav tummen ned. I Lenbergsvik har Annelie ännu inte orkat plocka fram flyttlådorna. När rivningsdagen kommer ska hon finnas på plats för att se när det sker.
– Jag tror inte jag klarar av att komma hit och se att allt är borta och skövlat, jag vill lida igenom det för att kunna bearbeta.
