Lena Mattsson

Lokalredaktör

Mejla mig

Nu är jag i flyttagen igen. Eller inte jag egentligen utan mamma. Hon lämnar sin privathyrda lägenhet och får komma till den kommunala dygnetruntservicen ett par kilometer bort.

Flytten har inget alternativ men är ändå känslobemängdare än de flesta. Eller just därför kanske!? Det är oro, ilska, frustration och ännu mera oro. Mest från mamma men också från mig. Att flytta mamma som jag redan satt på autogiro som vi säger i Gävle när föräldrar inte klarar att sköta sin ekonomi längre, är en milstolpe som visar att livet går, springer, rusar ifrån oss och med oss. Klart det känns!

Jag och dottern min, en inhyrd flyttare och mammas granne ska hjälpas åt att ta med det viktigaste från fyra rum till två. Det fixar vi. Kanske inte på en dag men det kommer en helg och en helg till då vi kan fixa och småköra kartonger och kassar. Så tänker jag. Åsså har jag redan i dag börjat med att bestämma mig för att inte reta ihjäl mig på bommen i mammas bostadsområde. 

Bommen ska skydda mot de som inte ska vara där. Den behövs. Nån har tänkt ut det. Men ändå minns jag den med fasa från för fem år sedan när pappa var sjuk och jag skulle skjutsa mamma till porten ett par gånger om dagen. Stanna bilen, gå ur, trixa med nyckeln i låset, lyfta bommen, kliva in i bilen, köra tre meter, gå ur bilen, sänka bommen, trixa ur nycklen ur låset, kliva in i bilen och köra fram till mammas port. Åsså samma vända sedan hon klivit ur.

Vilken skitsak, eller hur!? Men det var som bommen blev syndabocken och känsloutlösaren då. Men förhoppningsvis inte nu! Bommar behövs. Bommar är bra. Det finns en tid för att låsa upp och låsa igen bommar. Och den är nu. Igen.