Bekännelsens stund är inne. Jag öppnar mitt hjärta och skriver utan att skämmas att det värsta, det hemskaste, det jag helst av allt vill slippa av alla mina arbetsuppgifter det är att göra enkäter. Att med blocket i fickan och kameran på magen stega fram till helt okända människor och fråga vad de tycker om ditt och datt och om stort och smått är så skämmigt, så genant och så jobbigt att jag lägger ned massor av energi bara på att oroa mig inför uppgiften.
Nu är jag ingen journalistikens duvunge utan ligger mer åt ruggugglehållet så man kan tycka att jag borde ha vant mig, men så enkelt är det inte. Samma rädsla för att bli nobbad. Samma skräck för att få skäll. Känslan liknar rädslan för att få det där nejet, det som man fruktade mest av allt som barn; att kompisen skulle svara nääää! på ens fråga; ska vi leka? (Eller ska ja va mä la?, som vi säger i Gävle.)
Det är inte bara hjärnspöken heller för jag har blivit snäst åt, åthutad, utskrattad, utskälld å min egen, min tidnings och hela världens journalisters vägnar. Människor har kastat sig in i bilar, småsprungit sin väg och inte ens besvarat min blick och än mindre låtsats om att de hört mitt försiktiga ursäkta… Inte undra på att jag ibland fuskat och hellre frågat dem jag känner än den så kallade mannen på gatan. Eller hur!?
Om det inte vore för att jag själv alltid, och då menar jag ALLTID, läser enkäter i alla slags tidningar så skulle jag nog arbetsvägra och skylla på chefernas dåliga omdöme när de skickar ut mig och Ågren på uppdrag i enkätträsket. Men jag liksom anar att det är högt läsvärde på denna, på papperet, enkla syssla. Skyhögt faktiskt, för jag är en kräsen läsare som noga väljer vad mina ögon ska falla på.
En sak har jag kommit fram till nyligen och den ger tröst; jag är inte ensam om att känna så här inför oplanerade möten med nya spelregler och okontrollerbart utfall, vi är många som fasar dessa, minst, åtta gånger om året då vi ska ge oss ut i verkligheten och attackera fyra oskyldiga människor med penna och objektiv.
Och den verkliga anledningen till de där nederlagen är ju inte att jag är otrevlig mot okända människor utan allt beror antagligen bara på att de jag träffar på, inte hoppar på, är lika rädda som jag är! Ungefär som när Alfons Åberg ska börja skolan; alla barnen är rädda men räddast är fröken. Eller så gillar de helt enkelt inte enkäter…
På hemhyra.se ska du kunna säga vad du tycker om det mesta. Huvudregeln är enkel: Visa respekt för personer vi skriver om och andra som kommenterar artiklarna.
Du ansvarar själv för det du skriver. Vi vill gärna ha din hjälp att hitta olämpliga inlägg och kommentarer genom att anmäla dessa. Inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande, kommer att tas bort.
Tänk på att: