En hemsk syn mötte mig när jag kom hem från jobbet för någon vecka sedan. En igelkott låg och flöt i min trädgårdsdamm. Kotten var stendöd och hur den funnit sitt livs ände kan man aldrig riktigt veta.
Min teori är att kotten var törstig och av ålder kommen. Dammen var inte fylld till bredden så när den lille sträckte sig ner mot vattenytan sa det plums. Han, eller hon, kunde sedan inte ta sig upp. Usch, vill knappt tänka på vilken hemsk kamp den stackaren måste ha utkämpat.
Jag tog en bräda som jag försiktigt sköt in under kottens mage och fiskade upp det arma djuret. Sedan la jag kotten bredvid dammen och satte mig en stund i trädgårdssoffan intill för att tänka igenom det hela. Var jag inte egentligen en mördare? Skulle dammen varit helt fylld hade kotten fortfarande varit i livet. Fy på mig! Kottedräpare!
Då kom Lukas, tre år, hukandes genom häcken.
Dammen är hans favoritlekplats och han har redan hunnit plurra i den en gång i år. Blöt från topp till tå skrek och huttrade han när jag, med ett snabbt handgrepp, fick upp honom och överlämnade honom till hans mamma. Ett par dagar senare kom han tillbaka.
– Du ska väl inte bada den här gången?
– Nää.
Nu tittade Lukas storögt på den livlösa kotten. Jag fick förklara. Att kotte varit törstig. Att hon inte kunnat simma. Att kotte var död och att dammen måste tömmas på allt vatten. Lukas sa ingenting. Han är ganska fåordig.
Klart vi skulle ha en begravning. Jag tog storspaden, Lukas fick den lilla rabattspaden och så började vi gräva i jordhögen där komposten en gång stod. Vi grävde djupt. Ingen räv skulle komma och gräva upp kotte igen bestämde vi. Fast Lukas sa fortfarande ingenting.
Kotte hämtades och försiktigt sänkte vi ner henne i gropen som täcktes igen ordentligt med jord. Lukas hämtade den finaste stenen han kunde hitta att lägga ovanpå. Sedan ställde han sig vid kottegraven, böjde ner sitt lilla huvud och knäppte händerna bakom ryggen.
Vi kom på att vi skulle sjunga så med skrovlig röst stämde jag upp i den enda sång som Lukas kan: Bä, bä, vita lamm… Men Lukas var fortfarande alldeles tyst. Jag började nästan bli lite orolig. Hade han kanske tagit det här med kottes död väldigt hårt? Stackars liten, han hade nog aldrig sett ett dött djur förut. Oj oj. Här gällde det att ta det varligt.
Jag sjöng alla verserna, långsamt. Helgdagskjolen och strumporna delades sorgesamt ut vid komposten i vårt lilla radhuskvarter. Sedan var begravningen över.
– Hej då kotte, sa jag melodramatiskt och sneglade på Lukas som plötsligt sken upp i ett stort leende, tittade uppfordrande på mig och sa med iver i rösten:
– Gräva till grop, gräva till grop!
Dammen är fylld till bredden nu och häromdagen kom det en ny kotte på besök. Varsamt satte den sina små tassar på dammkanten och började sedan lapa vatten som en katt. Jag stod kvar och tittade på den tills den släckt sin törst och försvunnit in bland häckens grönska. Det gav mig lite tröst.
Glad sommar!
På hemhyra.se ska du kunna säga vad du tycker om det mesta. Huvudregeln är enkel: Visa respekt för personer vi skriver om och andra som kommenterar artiklarna.
Du ansvarar själv för det du skriver. Vi vill gärna ha din hjälp att hitta olämpliga inlägg och kommentarer genom att anmäla dessa. Inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande, kommer att tas bort.
Tänk på att: