Mormor Ruth hade de vackraste pumlor man kan tänka sig. I alla spektrums färger skimrande de som snön på Eatnamvárri en dag i april. En del var runda, andra avlånga och några hade glitter på. Ingen var den andra lik. Men pumlorna fick ett grymt öde.
Konstigt nog minns jag inte att jag någonsin fick hjälpa mormor att klä julgranen. Jag tror att hon ville ha det för sig själv. Elva månader om året låg julgranspumlorna i sina originalförpackningar och bara väntade på att få glänsa och briljera. De var som sköraste porslin och kunde så lätt gå sönder, bara man tittade på dem kunde de spricka. Men mormor pajade aldrig en enda. Pumlorna var hennes bäbisar, precis som finglasen i vitrinskåpet.
Granen hämtades av morfar i lillskogen i Laxforsen. Han kunde titta ut en gran flera år i förväg och invänta rätt längd och bredd, innan det var dags att skida iväg med yxa och såg. Men de sista åren orkade han inte. Då köpte vi gran i stället. I ett av Bolagets hyreshus på Skolgatan fanns det en man som sålde granar vid sitt uteförråd. Vid vägen satte han alltid upp en skylt för att locka granköpare: ”KRANAR” stod det kort och gott. Jag tror att han var från Finland.
Men när morfar dog inhandlade mormor en gran av plast. Det gjorde ingenting tyckte jag. Pumlorna trivdes i den också och var vackrare än någonsin där de glittrade i ett hörn av Ruths vardagsrum på Gustaf Wickmansgatan.
Föga anade väl mormor att hennes kära pumlor, som funnits där för alltid och som hon vårdat som skötebarn, skulle få ett grymt och otacksamt öde. Hon skaffade sig nämligen en katt. En galen, tokig, racerkatt, som klättrade efter väggar och tak, som aldrig var still och vars gula ögon lyste av full i fan. Naturligtvis såg detta vilddjur, som jag förträngt namnet på, den nyklädda granen som en nyfunnen lekkompis. Mormor hörde kraschen, sprang ut i vardagsrummet och där låg granen i en glittrande sjö av trasiga pumlor. Stackars mormor. Stackars katt (som hjälptes till himlen kort därefter), och stackars oss alla. För sedan dess har vi aldrig, aldrig, haft någon julgran, men om jag blundar kan jag fortfarande se mormor Ruths ståtliga julträd där pumlorna dinglade och skimrade i strålande juleglans. Det räcker ganska långt det också.
God Jul på er alla.
Och för dig som vill veta mer om pumlor: Har ni pumlor i granen
På hemhyra.se ska du kunna säga vad du tycker om det mesta. Huvudregeln är enkel: Visa respekt för personer vi skriver om och andra som kommenterar artiklarna.
Du ansvarar själv för det du skriver. Vi vill gärna ha din hjälp att hitta olämpliga inlägg och kommentarer genom att anmäla dessa. Inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande, kommer att tas bort.
Tänk på att: