Anneli Lundmark

Lokalredaktör

Mejla mig

I mars, eller kanske i april, anländer möbeljätten till det vackra Vájsáluokta, vid foten av Áhkámassivet. På södra sidan Áhkájávrre. I väglöst land. Och det är alldeles sant.

I somras byggde min kompis Carl-Johan Utsi en stuga i Vájsáluokta, Sirges samebys sommarviste. Det är inte en alldeles lätt sak med tanke på att den lilla byn inte kan nås med annat än båt på sommaren, bandvagn eller skoter på vintern och helikopter året om.

Stugan byggdes därför i lemmar i Jokkmokk under vintern. På våren, när isen på Áhkájávrre fortfarande var metertjock, fraktades stugdelarna upp till Vájsáluokta med skoter och bandvagn. Samma väg gick det beställda köket från Ikea. Carl-Johans pappa körde upp det med bil och släp till Rijtjem och sonen tog det vidare med bandvagn över isen, en sträcka på tolv kilometer.

Isen smälte, sommaren kom och den efterlängtade stugan monterades upp bland dvärgbjörkar och lingonris med fantastiskt panorama över fjäll och sjö.

– Va i helvete!, hördes plötsligt i fjällidyllen.
Kökets specialbeställda bänkskivor, som var extra djupa för att få plats att slakta ren och älg på, men mest för att det var lite fränt, var inte tillräckligt långa.

Hur Carl-Johan än försökte pussla ihop köket gick det inte. Bänkskivorna var för korta hur han än la dem. Det blev alltid en glipa över åt något håll.
Ikea hade helt enkelt gjort en tabbe. Carl-Johan tog kontakt med möbeljättens kundtjänst som först inte alls ville veta av att de gjort något fel, men som sedan erkände att det nog berodde på dem i alla fall.
– Vi skickar nya skivor till dig, sa den välvilliga damen i kundtjänsten och Carl-Johan andades ut, men kom i nästa sekund på:
– Vad ska jag göra med de gamla då?  Jag vill inte frakta tillbaka dem till Jokkmokk nu, sa han och såg framför sig en vådlig färd med öppen båt och bängliga bänkskivor över ett höststormigt Áhkájávrre.
– Nej, nej, det behöver du inte. Vi hämtar dem. Du behöver bara ange en adress.
– Va???!!!?? Är du säker? Du kanske borde googla var Vájsáluokta ligger. Det är långt uppe till fjälls, närmare Norge än Sverige, i VÄGLÖST  land, försökte Carl-Johan förklara med betoning på  varenda stavelse.
–    Inga problem, sa damen käckt på sant kundtjänstmanér. Och du kan använda de gamla bänkskivorna tills de nya kommit.

Han gav upp och tänkte att så får det bli. De felaktiga bänkskivorna kom trots allt väl till pass när älgjaktens första tjur skulle slaktas, sedan ställdes skivorna ut i förrådet. Carl-Johan tog en bild på träskjulet och mejlade både bild och koordinater till Ikea. Så att de skulle hitta. Och åkte den långa vägen hem till villan i Jokkmokk.

I oktober ringde DHL från Luleå.
– Hej, vi har fått i uppdrag av Ikea att hämta några bänkskivor hos dig.
– Jaså, sa den något förvånade Carl-Johan, men gav dem en detaljerad vägbeskrivning.
Då blev det tyst i andra änden. Sedan sa kvinnan:
– Men…, DHL har inga båtar. Inte i Sverige.

Och så var vi tillbaka på ruta ett och ett nytt telefonsamtal, den här gången från chefen på Ikea:s kundtjänst. Vid det här laget ville Carl-Johan bara ha saken ur världen. Han hoppades att Ikea skulle inse att det bästa helt enkelt vore att efterskänka bänkskivorna. Företaget skulle ju inte direkt stå och falla med det. Och det skulle vara enklast för alla.

Men nej. Bänkskivorna skulle fortfarande hämtas. En Ikea-princip är en Ikea-princip.

Så nu väntar alla med spänning, bänkskivorna i sitt förråd, Carl-Johan som numera skrattar åt eländet, och Ikea som för första gången, kanske även den sista, kommer att anlända med bandvagn, eller skoter, till det vackra Vájsáluokta till våren. Vi kan bara hoppas att möbeljättens kundtjänst har koll på när isen på Áhkájávrre är som tjockast. Fast de har ju råd att ta helikopter...