Redaktionsbloggen

Rikard Ljungqvist

Reporter

Mejla mig

Just nu har jag mycket att fundera på. Om sex och ett halvt dygn infaller den ödesmättande 30-årsdagen, och det är således dags att välja vilken kista man vill begravas i och vem som ska få ärva fåtalet bättre bevarade underkläder utan bromsspår.

Mitt under dessa existentiella grubblerier här vid skrivbordet börjar jag förstrött att peta mig mellan tänderna med en häftklammer. Givetvis i brist på bättre lämpade verktyg.

När jag senare tittar ner mot mina nypor inser jag plötsligt att klammern inte längre vilar mot tummen och pekfingret. Jag har med andra ord tappat den.

Eftersom den vassa metallbiten inte står att finna vare sig i vecken på min tröja eller på golvet under stolen återstår endast en logisk slutsats: den är på väg ner genom mitt matsmältningssystem.

Denna insikt föranleder en hel del munterhet bland mina kära kollegor.

Monica ser med barnslig förtjusning fram emot att innanmätet av min hals ska punkteras, och att en fin strimma blod lite stämningsfullt kommer rinnandes ur min mungipa.

Tommy garvar hjärtligt – men bemödar sig att krypa runt på heltäckningsmattan i jakt på det försvunna objektet.

Peder tillhör agnostikerna. Han poängterar det faktum att min kropp vid det här laget inte befinner sig i ett tillstånd av påtaglig smärta – och försäkrar trösterikt att klammern nog trots allt missat svalget.

Själv tröstar jag mig med att det trots allt finns en uppsjö mindre värdiga sätt att ta farväl till jordelivet än att rispa upp tarmkanalerna med kontorsmateriel:

• Mäktige härföraren Attila drunknade av näsblod under sin bröllopsnatt.
• Danske astronomen Tycho Brahe drack tills hans redan medfarna urinblåsa sprack under en bankett.
• Någon gammal grekisk dramatiker avled efter att en fågel släppt en sköldpadda i skallen på honom.

Till städfirman som sanerar lägenheten efter min bortgång: dammråttorna bakom soffan har samlats i studiesyfte. Förslut i plastpåse och sänd till statens kriminaltekniska laboratorium.

Gör aldrig om det här.

Lena Mattsson

Lokalredaktör

Mejla mig

Ni känner mina förutsättningar vid det här laget, eller hur!? Från mitt arbetsrum vid Slottstorget i Gävle är jag satt att bevaka bofrågor i Dalarnas och Gävleborgs län. 25 kommuner. 32 mil nordväst till Idre. 18 mil norrut till Hassela. 18 mil sydväst till Ludvika.

På vägarna dit täcker jag nästan in alla mina kommuner. Som Falufödd och med drygt 30 år i Gävle har det blivit många privata resor i mina län också. På den där tiden när bensin för en tia räckte en hel kväll hann jag med snart sagt varje byväg runt Falun och Borlänge. Under ett år i Hälsingland då bensinen var dyrare men bilen snålare kunde jag alla infartsvägar till Hudiksvall utom den ostligaste.

Men saker händer. Det där som kallas utveckling går inte alltid så snällt fram med människor och deras hemtrakter. Först var det kalhyggena på sjuttiotalet, de som nu är övervuxna igen, och de bolmande fabriksskorstenarna som de flesta ovetande spred mer död än liv. 

Sedan de igenlagda åkrarna, de fallfärdiga ladorna men också de nya husen. I Grycksbo, Hassela, Hedesunda och Älvdalen fylldes de med människor och deras drömmar om något bra och om inte bra så kanske i alla fall bättre.

Saker händer. Fabrikerna las ned. Gruvorna stängdes och husen kallställdes och revs. När ledningarna i det första huset där värmen slogs av på Västerhöjden i Hofors fylldes med glykol för att inte frysa sönder var det en nyhet som Tidningarnas Telegrambyrå ville kabla ut över hela landet.

Utvecklingen. Sjönära boenden. Restaurangkök och kyrkhöga vardagsrum där människor längtar efter att den "verklighet" de sett på bild också ska bli deras. Skulder. Ångest. Allt i kras.

Utvecklingen. Hyresvärdar som inte skottar snö. Förvaltare som har sin egen sanning. Utförsäljningar. Hyror som ingen vanlig människa ens kan drömma om att klara av.

Från mitt arbetsrum vid Slottstorget i Gävle tänker jag att jag skulle vilja skriva så mycket mer, rya högre, ställa de stora frågorna, de viktiga frågorna. Hur kan ni tro att en affärsanställd ska klara en hyra på 11 000 kronor? Varför städar ni inte trappuppgångarna? Var ska de unga bo?

Det där som kallas utveckling går inte alltid så snällt fram med människor och deras hemtrakter. Inte i mina 25 kommuner och inte någon annanstans heller.

Jag tröstar mig med en bild från Edsbyn. Voxnan i förgrunden och kvarteret Skidan där bakom. Och jag drar anteckningsblocket till mig och skriver Varför? längst upp.

Anneli Lundmark

Lokalredaktör

Mejla mig

Mina fingrar blöder. Knogarna är öppna sår. Naglarna brutna. Och när jag knyter nävarna gör det ont ända upp mellan skulderbladen. Den vänstra tummen skakar kraftigt när jag böjer den lätt. Kan man få lokal parkinsons?

Nej, jag har aldrig haft några frökenhänder. Inga filade naglar, inget nagellack, inte ens några ringar. Mina händer är stora och starka. I alla fall var de det i ungdomens år då jag hade Jukkasjärvis kraftigaste nypor och stolt bar hem en hink tjära efter en vunnen krafttävling.

Jag undrade länge varifrån jag fått dessa grova karlanävar. Mormor hade små pyttehänder med stora knogar. Vigselringen fick slås ut flera gånger för att kunna träs över knogen, sedan hängde den och slängde vid fingerroten. Dotterns händer och fingrar är ännu pyttigare. I hennes bowlingklot är hålen lika stora som femmans strumpstickor och det finns inte tillräckligt små fingertutor att sätta i dem.

Men så träffade jag mormors kusin Klarry från Lauker. Klarry räckte fram sin hand för att hälsa och min rejäla näve bara försvann. Som i ett slukhål.

Klarrys stora händer var som en skänk från gud antar jag. Hon bodde ensam kvar i föräldrahemmet med sin handikappade bror och skötte allt på den lilla lantgården.

Kanske var det något sånt som mina händer var ämnade för? Hårt arbete med svett i pannan och järngrepp. I stället har de vilat på ett tangentbord hela dagarna, år efter år. Bortskämda. Vana att sällan ta i. Kontorshänder sa man förr och menade nävar som inte gjorde någon nytta.

Det är på kvällarna den senaste tiden som händerna tagit stryk. De har målat och rivit tapeter, skrapat gammalt spackel och burit tungt. Tror att nävarna nu är chockade i all sin bortskämdhet. På morgnarna när jag vaknar har de svällt under natten. Säkerligen i protest. Stensura. Fingrarna är som korvar och det pirrar i dem likt bruset från en vårjokk.

Jo, jag gnäller. Egentligen helt i onödan också, men så brukar ju gnäll vara. För någonstans är det skönt att ha ont för att man gjort något konkret och praktiskt för en gångs skull. Och det är väl här vår vän Luther kommer in med all kraft, fast det är en helt annan historia (som en kollega upplyste mig om egentligen handlar om Calvin).

"Fröjden er med bävan!"

Lena Mattsson

Lokalredaktör

Mejla mig

Jag brukar litet skämtsamt, ja jag tycker det är roligt i alla fall, säga att jag förlorar en oskuld första gången jag gör någonting. Förra lördagen var det att ensam gå ut och gå med en hund. Efter 20 minuter gick hon faktiskt bredvid mig istället för före, efter och runt mig och det var mindre komplicerat än jag trott.

Annat var det torsdagen innan hundpromenaden då jag för första gången var med på ett möte i hyresnämnden. Under resan från Gävle till Avesta tänkte jag på att detta nog skulle bli något som skulle komma att kräva mycket hjärnarbete av mig. Men istället hade jag ont i hjärtat när jag åkte därifrån åtta timmar senare. Jag hade kastats, trots att jag höll stenhårt i penna och block, ut på ett hav av känslor.

Inför hyresgästen som vittnade om isiga gator, igensnöade garage och trapphus som inte städats på sju månader kände jag respekt och beundran för hans civilkurage och oräddhet.

När Hyresgästföreningens jurist trots vad jag uppfattade som gliringar och spetsfyndigheter från motparten fortsatte att lägga fram sitt ärende med samma lugna röst kände jag glädje över hennes engagemang och kunskap. 

När jag såg de bokstavligen sönderfallande husen kände jag ilska men samtidigt dåligt samvete. Jag borde vara tacksam varje sekund för att jag bor i ett kvarter där det är rent, snyggt och vänligt och inte som i Karlbo smutsigt, trasigt och hopplöst.

Under mina sex år på Hem & Hyra har jag skrivit över 30 artiklar om det danskbaserade företag som först hette Korona, sedan Dalstjärnan och nu Rivella. Företagets organisation har skiftat men ägarna har, trots att de själva hävdat motsatsen, varit de samma. (En av artiklarna kan du läsa här.) Den som väckte flest och mest känslor hos mig den här kalla torsdagen i Karlbo och Krylbo i Avesta kommun var Rivellas representant från hyresvärdarnas organisation Fastighetsägarna.

Han visade nyspridda sandhögar och trappuppgångar som städats samma morgon. Han målade upp en bild av att hyresvärden befinner sig i ett moment 22: om bara fler lägenheter vore uthyrda... om bara värden fått de hyreshöjningar andra värdar i kommunen fått... Då minsann! Då...

Han gjorde sitt jobb, fullföljde sitt uppdrag och jag tror att hans uppdragsgivare var mycket nöjda med honom. Jag åkte hemåt med förvåning, förundran, vanmakt och bävan i hjärtat. I hjärnan var det tomt.

Nästa torsdag meddelar hyresnämnden om Rivella ska få fortsätta att förvalta lägenheterna eller om det kommunala bostadsföretaget än en gång ska ta över.