Anna Blomberg skiftar roller – nu lockar allvaret

Hon byter skepnad, röst och personlighet som andra byter skjorta. Men bakom de utlevande karaktärerna finns en betraktande och lite blyg person. Möt Anna Blomberg – och Maria och Silvia och Gun.

Ett vanligt ­förortskvarter med gråvita husklossar, ett litet torg med avstängd ­fontän, en ­tipshörna och en busshållplats.

Kvarteret ­heter ­Skatan. Anna Blomberg bor inte där, men är känd därifrån. Som ­Carita i husvagnen, Kristina på par­middagarna, kåta Gun på balkongen, bland andra.

Under tidigt 00-tal bänkade sig ­miljoner svenskar framför sina tv-­apparater varje vecka när humor­programmet Kvarteret Skatan sändes.

Över 20 år senare, när Anna Blomberg rastar sin Ludde bland betydligt modernare husklossar, kan hon fortfarande bli igenkänd från Kvarteret Skatan. Och den rollfigur som de flesta minns är kåta Gun, en pilsk kvinna i leopardmönstrade kläder och lockigt hår, som med rösten darrande av upphetsning försöker få till det med alla män hon möter.

Anna blir full i skratt när Gun ­kommer på tal. Hon skapade karaktären redan på 90-talet och den är fortfarande efter­frågad.

– Före Gun hade man sett många snuskgubbar, men inte någon kvinna som var genompilsk och sexualiserade män. Det blev väldigt roligt.

När Gun-sketcherna skulle spelas in för Kvarteret Skatan beskriver hon det som helt galet.

– Det kunde var en eller två inspelningsdagar. Den ena skådisen efter den andra kom och jag skulle hålla på hela dagen och antasta olika män. Jag var helt slut efteråt!

Skrattet kommer igen, liksom det ska göra många gånger under intervjun.

Anna Blomberg har bjudit in till ­familjens moderna hyresrätt i Årstaberg i södra Stockholm. Här bor hon med sambon Daniel och två tonårs­söner. Dessutom femraskorsningen Ludde, som hälsar entusiastiskt och sedan går att vila.

Det är den första riktigt varma vårdagen och genom vardagsrummets stora fönster syns skir grönska breda ut sig över slänten mitt emot. Det ­senaste decenniet har hundratals lägenheter, både bostadsrätter och hyres­rätter, växt fram här i området.

Familjen bytte en stor tvåa på ­Södermalm mot denna fyra på andra sidan Årstaviken för några år sedan. Anna trivs med att det finns skog och vatten nära, samtidigt som stan bara är några minuter bort. Men de höga ­hyrorna gör henne förbannad.

– Vi har en hyra på 15 500 och de helt nybyggda ligger på 25 000 i ­månaden. Och det ska vanligt folk klara av! Det pratas det inte så mycket om, man har bara fokus på ränteavdrag och rot-avdrag.

Många tar för givet att alla bor i bostadsrätt, tycker hon, och de kan ha en nedlåtande attityd mot dem som hyr och har missat bostadsprisrallyt i Stockholm.

Själv fick hon tidigt tag på en hyresrätt och tyckte det var viktigt att hålla fast vid den. Nu skulle hon och Daniel inte ha råd att köpa.

– Hade vi köpt en bostadsrätt för väldigt länge sen så hade det varit jättebra ekonomiskt. Samtidigt har vi kunnat köpa ett lantställe och sådant. Det kanske vi inte hade gjort annars.

Hon har tagit fram hembakta ­rabarberkakor och Silviakakor ur ­frysen. De senare för tankarna till en annan ­favoritkaraktär, drottningen.

Efter tre säsonger med Kvarteret Skatan ville Anna göra något nytt. Mest på skoj började hon härma Anna Anka och Maria Montazami från TV3-såpan Svenska Hollywoodfruar hemma i lägenheten. En kväll filmade Daniel hennes parodier och ­skickade in till talkshowen Robin. Nästa dag blev hon anlitad – och gjorde succé.

Genom åren har hon ­utvecklat många träffsäkra imitationer, bland dem drottning Silvia, Lill-Babs, Annie Lööf och Jimmie Åkesson.

– Jag tycker det är jätteroligt. Om man bara hittar på en karaktär kan den personen vara hur som helst. Men jag kan ju inte göra drottning Silvia med några helt andra egenskaper. Man får sitta och titta på hur personerna pratar och rör sig och öva mycket.

Talangen för att imitera andra märkte hon redan som barn. Familjen hade flyttat från Göteborg till ­Lomma när Anna var tio. Att komma från akademikerfamilj och inte prata som alla andra gjorde det svårt att passa in i den skånska arbetarorten. Anna bestämde sig för att aldrig börja prata skånska, men blev desto bättre på att härma dialekten.

Hon lekte mycket och hittade hela ­tiden på olika karaktärer. Och när hon skulle berätta om något som hade hänt föll det sig naturligt att spela upp scener där hon föreställde de olika personerna.

– Jag märkte att jag hade viss ­fallenhet för att kunna härma och att det blev skojigt. Sen i gymnasiet hade jag teater som fritt val och ­upptäckte att det var så stimulerande på så många sätt, att både få skriva och få leka.

Planerna på att bli någon slags ­samhällsvetare hamnade på hyllan. Anna bestämde sig för att satsa på ­teatern.

Hennes egna karaktärer är ofta ­yviga, arga och elaka. Men själv ­beskriver sig Anna som en snäll ­person, som inte så gärna står i ­centrum utan hellre iakttar andra. Även om hon har lätt för att vara rolig, så har det funnits inre hinder.

– Som liten var jag blyg och hade liksom alltid ett öga på mig själv, rädd för att göra fel. Jag har fått kämpa för att våga ta plats och stå upp för mig själv.

Komikerbranschen har ­dessutom rykte om sig att vara grabbig och mansdominerad. Det har varit allmänt vedertaget att kvinnor är tråkiga och att det är männen som bestämmer vad som är roligt – och en del av det lever fortfarande kvar, tycker Anna.

Ändå har hon lyckats göra det hon vill. Hon säger att hon är envis och drivs av viljan att berätta. Om vanliga människor, liksom om kändisar – och att alla är likadana innerst inne. Men den viktigaste drivkraften är kanske ändå att ha skoj.

Nu skrattar hon igen. Plockar fram peruker och förvandlar sig sekund­snabbt till drottning Silvia, Maria ­Montazani och kåta Gun inför kameran. Ögonen glittrar lekfullt.

Anna Blomberg kan se tillbaka på 30 år av föreställningar, program och shower där hon skrivit material och agerat som komiker, både i grupper och på egen hand. Ändå känner hon att mycket är ogjort.

Huvudet är fullt av idéer och i lugnare perioder har hon sett möjlighet att testa nya former och uttryck. För tillfället skriver hon på en föreställning utifrån August Strindbergs bok Inferno. Den ska sättas upp på Strindbergs Intima teater i höst. En turné med Riksteatern blir det också. All­varet lockar.

– Jag vill gärna jobba med en annan typ av skådespeleri som inte bara söker komik utan berör på något annat sätt. Det skulle vara kul att göra mer av det mer lågmälda skådespeleriet.

Men komiken ligger också varmt om hjärtat.

– Det är otroligt lustfyllt att hålla på med. Jag kan sitta och skriva och skratta högt för mig själv. Sedan är det ju jobbigt om någon läser och inte tycker det jag skrivit är roligt, man fläker ju ut sitt hjärta lite. Men oftast funkar det!