Barnvräkningen som inte räknas – så hålls statistiken nere

Det finns en nollvision för antalet barnvräkningar som Sverige håller högt. Men i det dolda tvingas barnfamiljer flytta – som aldrig räknas. Warda Ali Ahmed och hennes barn tillhör dem. Statistiken är en frisering av verkligheten, menar forskare.

Grå moln jagar över ­himlen. Det är onsdag och en färgglad trehjuling i plast står i det våta gräset utanför en radhuslägenhet i Vivalla i Örebro.

Ägaren till cykeln är på förskolan. Det är som det ska vara, en vanlig dag. Men ändå – så ovanlig.

Klockan är alldeles före nio på förmiddagen och två personer kommer ­gående från parkeringen. De stannar precis utanför tomtgränsen. Persiennerna i radhuset är ännu sömnigt neddragna. Den ena tittar på sin klocka.
Nu.
Nio.
Prick.

Det är dags. Allt det som nyss var så vanligt denna morgon, blir från och med nu något helt annat.

Det finns en nollvision i Sverige att barn inte ska vräkas från sina hem.

Det finns en Barnkonvention som blivit lag som säger att barn ska stå i fokus vid myndighetsbeslut.

Trots detta genomfördes enligt Kronofogden förra året 298 vräkningar där 572 barn berördes. Det är den högsta siffran på tio år.

Men statistiken från ­­Kronofogden, kan vara toppen på ett isberg – ska det visa sig.

De två personerna som går upp på asfaltsgången mot dörren är inspektörer på Kronofogden. De passerar cykeln i färgglad plast. Ringer på dörrklockan. Knackar. Men ingen öppnar.

Det är Warda Ali Ahmed som bor i lägenheten med fyra minderåriga barn, ett vuxet barn och ett barnbarn.

Som ­ensamstående mamma ­krympte ­utrymmet att arbeta som ­personlig assistent när pandemin slog till och restriktioner skulle följas.

Ekonomin blev lidande. Som många andra utrikesfödda kvinnor förlorar hon sitt jobb under pandemin. När Warda dessutom utsätts för ett inbrott i hemmet och blir bestulen på pengar och smycken, går hon in i en depression.

Att i det läget ensam orka sköta hem och barn med diagnoser, blev för mycket för henne. ­Hyrorna blev obetalda. Att ens söka ­försörjningsstöd kändes som en enorm uppförsbacke.

– De krävde massa papper och ­blanketter som jag inte förstod när jag mådde så dåligt. Jag fick ihop pengarna med hjälp från familj och vänner. Jag betalade och trodde det skulle räcka för att få bo kvar, säger Warda.

Men när hon väl betalat tillbaka det mesta, är det för sent. Beslutet om vräkning har redan fattats.

Kronoinspektörerna knackar igen, men ingen öppnar. Persiennerna är ned­dragna och inget går att utskilja vad som händer där inne.

20 timmar tidigare var persiennerna uppdragna. Warda satt i en soffa nedanför fönstret med mobilen i ena handen och papper från Kronofogden i den andra.

Warda ­kopplades runt, runt, runt i kommunens karusell av växelsystem och hamnade till slut hos samma ­röster som innan.

– Du får återkomma i morgon, sa en röst.

– Det är akut! Jag vräks i morgon. Vart ska jag ta vägen med mina barn? De har diagnoser.

– Ring socialjouren på nummer, sa en annan röst.

Plötsligt öppnas köksfönstret och där står Warda.

Medan en grupp barn i gula och rosa västar går förbi på led utanför, argumenterar Warda för att få bo kvar.

Inspektörerna ber Warda att öppna dörren, men hon vägrar. Hon höjer sina händer mot himlen och vädjar gång på gång till inspektörerna att tänka på barnen.

Samtalet i fönstret resulterar ­oväntat i att kronoinspektörerna ger Warda ­uppskov i en vecka.

Informationen som Kronofogden fått visar sig nämligen inte stämma helt. Enligt uppgifterna hade Warda redan hittat en annan lägenhet. Men det var inte sant.

– Vi ska arbeta med ­barnperspektivet och det visade sig att familjen ­tvärtemot vad vi fått veta, inte hade ­någonstans att ta vägen. Därför ger vi uppskov, säger Daniel Irtoft på Kronofogden.

Under veckan som går, får Wardas vuxna dotter ett kontrakt via Örebrobostäder i en annan del av Vivalla.

Där får Warda flytta in med sina minderåriga barn, i brist på egen bostad. Den vuxna dottern har tidigare bott med sitt lilla barn hemma hos Warda – men nu blir det ombytta roller.

De har tvingats flytta. Men officiellt inte vräkts.

Det betyder att vare sig barnet med den färgglada cykeln eller de ­andra fyra minderåriga barnen, kommer att finnas med i statistiken över barnvräkningar 2022 – trots att de alla tvingats flytta mot sin vilja.

Det betyder också att Örebro ­kommun kommer närmare nollvisionen och ­slipper få fem svart plumpar när ­statistiken över vräkta barn för 2022 summeras.

– De kommer att stå som ”återkallade” i statistiken, fast att de i praktiken tvingats flytta. Det finns en gråzon i de återkallade besluten, konstaterar Daniel Irtoft.

Totalt var 1 131 barn berörda i återkallade vräkningsärenden 2021. Hur många av dem som ändå tvingats flytta vet ingen.

– Både Kronofogden och social­tjänsten pushar familjer till att flytta före utsatt datum. Om alla som tvingats flytta räknas, är ­siffran mycket, mycket högre än den ­officiella ­statistiken, säger Pia Kjellbom, forskare vid ­Linköpings universitet.

Det enda statistiken egentligen mäter är om Kronofogden vidtagit åtgärder eller inte.

Det ­betyder att en familj som flyttat före utsatt ­datum, men lämnat en kartong kvar, räknas som en vräkning när Kronofogden måste ta hand om kartongen. Medan familjen som flyttat och inte lämnat något, står som återkallad.

– Om man är intresserad av hur många barn som tvingas lämna sina hem, är nollvisionens siffror ointressanta. ­Visionen är inte formad ur ett barnperspektiv, utan är ett myndighetsverktyg som inte är anpassat efter dem som verktyget ska användas för att skydda: nämligen barnen, säger Pia Kjellbom.

Det har gått en vecka. Warda tömmer lägenheten. Det enda som ligger kvar när hon låser lägenhetsdörren för sista gången, är två udda små barnstrumpor. Det är en svart och en ljuslila som ligger intill varandra, kvarglömda, i sovrummet på övervåningen.

Men dem kommer Kronofogden inte behöva ta hand om, utan städas undan helt obemärkt.

Hem & Hyra ber Örebrobostäder, Öbo, att gå igenom de tre senaste årens återkallade vräkningsärenden.

De hittar ­genast 13 barnärenden som inte finns med i den officiella statistiken.

Det är alltså barn vars familjer ­flyttat ­innan vräkningen ägt rum. ­

Siffrorna kan jämföras med att det under ­samma ­period, finns tio registrerade ­barnvräkningar för samtliga hyresvärdar i hela Örebro kommun i den ­officiella statistiken.

Alltså färre än Örebrobostäder ensamma hittar i sin dolda statistik.

Hem & Hyra ber fler värdar i Mellansverige gå igenom sina vräkningsärenden. Alla hittar fler barn som tvingats lämna sina hem under radarn för de officiella siffrorna.

Flera värdar Hem & Hyra talar med berättar att de aktivt försöker få skuldsatta att flytta före vräkning.

En vräkning kostar nämligen mycket: tömning av lägen­heten, ­magasinering, städning och låsbyte.

Dessutom kan värdar spärra vräkta personer från att få hyra under flera år framöver. Men flyttar du på egen hand, håller du kostnaden nere och du kan slippa spärr.

Trots trubbigheten används siffrorna i debatten om barnvräkningar.

Extra märkligt blir det de gånger kommuner når den åtråvärda nollsiffran: inga vräkta barn. Förra året rapporterades noll vräkta barn från 175 av landets 290 kommuner.

Men i flera av dessa ”noll-kommuner” finns återkallade ärenden där barn är inblandade.

– Vi har hög svansföring när det ­gäller barn i Sverige. Jag vill nog inte gå så långt som att säga att man aktivt ­friserar siffrorna, men det handlar om en under­låtenhetssynd. Om man ­håller sig till vräkningssiffrorna kan man prata om att det sjunker och stiger, säger Pia Kjellbom och fortsätter:

– Men eftersom siffrorna egentligen inte ­säger hur många barn som faktiskt tvingats lämna sina hem, blir det en frisering av verklig­heten. För barn som tvingas till flytt mår lika dåligt, säger Pia Kjellbom.

Morgon­ljuset före lövsprickningen är hårt. Det är den sista dagen i mars, gatorna dammar och Warda har ingen egen ­bostad. Hon bor fortfarande hos sin vuxna dotter och hennes lilla barn.

Warda och barnet med den färgglada cykelns är på väg mot förskolan.

Cykeln har de fått göra sig av med eftersom den nya lägenheten inte är i markplan.

Warda baxar vagnen ner för trapporna och går sedan upp och hämtar barnet som väntat tåligt. När barnet sitter i vagnen stoppar hon om ordentligt med filten, för morgonen är ännu kylig.

Hon berättar om den nya lägenheten. Den ligger i en annan del av Vivalla och är mindre. Nu trängs sju personer i en trea. Warda och barnen är därmed att räkna som hemlösa med kortsiktigt boende, enligt Socialstyrelsens definition.

Först svarar hon att det går bra att bo som de gör. De är vana att bo i generationsboende. Så gör man i hemlandet Somalia. Men sedan kommer tårarna.

– Jag vet att det här är min dotters hem. Det är hon som bestämmer här och jag försöker att göra som hon vill och inte ta plats. Jag vet att hon kan slänga ut mig om vi blir osams, säger hon.

Men svårast har flytten varit för barnet med den färgglada cykeln.

Warda förklarar att barnet har autism och att den nya vägen till föris gör barnet ängsligt. Ibland blir barnet argt och skriker, men den här morgonen gungar barnet sakta fram och tillbaka i vagnen medan vi går. Ett sätt att lugna sig själv i oron, säger Warda.

– Jag har försökt att förklara för barnen att vi inte kunde bo kvar i den andra lägenheten. Men efter fem minuter, frågar de igen. De förstår inte, säger Warda uppgivet.

Men enligt den ­officiella statistiken har inget av barnen vräkts från sitt hem.