Carl Mikael bor med nio hundar i en trea mitt i stan: ”Alltid glatt när man kommer hem”

Sibirian huskies är köldtåliga och experter på att dra tunga slädar på snö. Men de kan också bo i ett miljonprogramsområde i Malmö. Välkommen hem till Auda, Balder, Brage, Fylgia, Idun, Lora, Nanna, Skadi, Svava och deras husse Carl Mikael Bengtsson.

En familj kan se ut på många olika sätt men få liknar nog Carl Mikael Bengtssons. De nio ”barnen” är i själva verket hundar som lyder hans minsta vink, ylar till sirener och äter sjuttio kilo torrfoder i månaden.

– Jag hade gärna haft familj och barn men det har inte blivit så. I min värld är det här den bästa familjen. Även på den sämsta dagen är det alltid glatt när man kommer hem, säger Carl Mikael Bengtsson.

Det finns mer som gör den här hundtäta familjen unik. För det är kanske främst till riktig vinter i norra Sverige och tunga slädar som tankarna går när man hör talas om hundrasen Siberian husky. Men de här nio hundarna bor långt ifrån snötäckta vidder. Deras hem utgörs i stället av en hyrestrea i ett åttavåningshus på Bellevuegården mitt i Malmö.

– De har ju inte så mycket att välja på men de verkar trivas bra. Vi har stora ytor och en egen uteplats där de kan vara hur mycket de vill. När vi väl är hemma är de lite av lathundar och ligger mest och slaggar, säger Carl Mikael.

Men nio hundar i en trerumslägenhet?

– Ja, nu tänker folk att det måste vara ett jäkla vimmel och spring men så är det absolut inte. Det är inte inne i lägenheten som de rastas utan där är det lugn och ro. Sedan aktiverar jag mina hundar väldigt mycket varje dag utomhus och lägger mycket tid på dem. Det kan verka kaotiskt men man måste ha ordning på sin flock. Och det kan lika gärna vara tant Agda med en liten pudel som inte klarar av det, säger Carl Mikael.

När vi promenerar genom höghusen till en hundrastgård strax intill MFF:s hemmastadion är det enligt kalendern vinter. Men vi talar om en skånsk sådan, det vill säga fem plusgrader och ihållande duggregn, och inte någon Siberian husky-vinter.

Med de nio hundarna kopplade till ett bälte kryssar Carl Mikael vant mellan bilarna på fyrfiliga Stadiongatan för att ta sig till grönytan på andra sidan.

Hundarna är obekymrade om trafiken och gör precis som Carl Mikael säger. Kalla honom ledare, pappa eller husse. Det är han som bestämmer, om det råder det ingen som helst tvekan.

– De kan dra 690 kilo hundspann så det är ett starkt gäng men jag är deras ledare och det vet de om.

Man kan förstå att det ovanliga sällskapet drar till sig uppmärksamhet. Carl Mikael berättar om nyfikna bilister som saktar in, om andra hundägare som stannar för att snacka och om de nyvunna djurvännerna.

I rastgården har vi till exempel sällskap av kajan Hugo. De andra fågelkompisarna kråkorna Jesper och Rosa dyker inte upp idag och Hugo slipper dela med sig av hundgodiset som han äter direkt ur Carl Mikaels hand.

Normalt börjar hundfamiljens dagar redan klockan sex på morgonen då Carl Mikael kopplar gänget och beger sig till någon av de närbelägna rastgårdarna. Efter det serveras frukost. Nästa rastgårdstur sker efter lunchtid innan det är dags att äta igen. Före läggdags blir det sedan ytterligare en timmes rastning.

Den här eftermiddagen springer de snabbt av sig i rastgården. Regnet gör att de längtar hem och efter en stund sitter de flesta och väntar på att få gå.

När Carl Mikael kallar in dem kommer alla snällt springande och han kan koppla dem igen.

Väl hemma i trapphuset är det namnträning.

– Sitt!

Carl Mikael står i dörröppningen till lägenheten och knäpper med fingrarna. Alla lyder.

– Brage. Idun. Fylgia.

En efter en släpper han in dem.

Inne i lägenheten rör hundarna sig fritt och får sova var de vill. Balder håller sig nästan alltid nära Carl Mikael medan Lora helst ligger i det lilla utrymmet under datorbordet i vardagsrummet.

– Det beror lite på vilken årstid det här. Blir det för varmt vill de sprida ut sig eller till och med sova utomhus.

Hundfamiljen är också vana vid att resa. Carl Mikael, som är utbildad arkeolog men på grund av arbetsbrist främst sysslar med trädgårdsarbete, har ett särskilt intresse för historia och mer specifikt för vikingatiden.

När husse ska besöka någon av alla vikingamarknader i både Sverige och våra grannländer följer alla med. Och tanken är att de även ska dra besökare i hundspann. Det är kul för hundarna och de mår bättre med en tydlig uppgift, resonerar Carl Mikael.

– Hundar som får komma ut och jobba och göra någonting, de känner själva att de bidrar. När jag sätter på dragselarna blir de inställda på att nu ska vi jobba. De tycker det är så kul.

Man tänker kanske att hundspann kräver snö?

– De flesta hundspann går på snö men det är bara en myt att man inte skulle kunna göra det någon annanstans. Vi kör vagnar med hjul. Det klart att vi inte kör när det är över 30 grader men annars funkar det bra. Det är verkligen en upplevelse att åka hundspann. Och det blir bara mer exotiskt när det är i Skåne.

Att det ens blev Siberian husky från början har han en vän, vars hund hade fått valpar, att tacka för.

– Ja, det blev en sen kväll kan man säga och när jag åkte hem hade jag en valp med mig. Men jag tycker om när det är lite utmaningar och huskies är annorlunda. De är väldigt självständiga och krävande. I humöret befinner de sig mellan hund och katt.

Och att det sedan blev så många som nio var inte riktigt meningen. När han lät Brage och Fylgia få valpar var avsikten att behålla fyra med målet att köra hundspann med sex hundar. Men det blev fler valpar än så och två av dem som såldes kom hem igen efter att köparna hade ångrat sig och så blev det som det blev.

Grannarna då? Carl-Mikael Bengtsson flyttade in 1994 och hittills har ingen haft synpunkter. Det är kanske inte så konstigt eftersom hundarna är tystlåtna och inte bryr sig nämnvärt om oss besökare. Enda gången de blir lite uppspelta är när Carl-Mikael säger ”katt”. Då rusar nästan alla ut på uteplatsen.

– Grannen till höger har nyligen skaffat katt så det tycker de är lite spännande men jag har aldrig fått några klagomål. Tvärtom faktiskt. Det verkar vara många som gillar hundarna, de är nästan som en maskot för området.