Därför stängde Anna in sig i studentlägenheten i åtta år – utan att plugga

Anna lägger en gummistövel i en gryta och sätter på spisen. Hon går in på en restaurang och klär av sig naken. Hugger sig i magen med en kökskniv. Efteråt minns hon ingenting. Under flera år fruktar Anna för sitt liv. Lägenheten är hennes enda trygghet – tills hon en dag får ett brev från hyresvärden.

Det är en tvåa på 39 kvadrat, med kokvrå i hallen, plastmattor på ­golvet och fönster mot en trafikerad väg långt där nere.

Överfulla bokhyllor påminner om ett tidigare liv, när Anna älskade att läsa. Nu sitter hon mest i sin fåtölj och tittar ut genom fönstret, flera timmar varje dag. Hon följer års­tidernas växlingar, hör måsarnas skrän och iakttar vad som händer nere på gatan.

Det är både vilsamt för hjärnan och en stimulans. Efter många år med den ena dramatiska smällen efter den andra, har hon lärt sig att uppskatta små saker.

– Du vet, man ser en ­råttmamma som skuttar runt och så kommer det ett gäng ungar efter. Jag hatar ­råttor och jag är livrädd för dem, men det blir ju en happening! Och även ­råttmamman vill överleva.

Hon kallar fönstret sin livlina, men det har också varit livsfarligt.

Anna, 61, vill inte ha med sitt efter­namn eller sitt ansikte i Hem & Hyra, men hon vill gärna berätta om hur viktig en liten alldaglig lägenhet kan vara. Du kan också höra henne själv berätta i podden Hem ljuva hem: Anna och de livsfarliga minnes­luckorna.

Länge hade Anna ett fartfyllt liv. Hon är utbildad socionom och psykoterapeut, har haft chefstjänster på flera håll och egen verksamhet vid sidan om. Hon älskade att jobba.

I januari 2012 åker hon med sina barn till italienska alperna och njuter av mat, spa och skidåkning. Fram till sista dagen, när Anna sätter av nedför en svart pist.

– Jag är jättesäker på att åka och har hög fart. Men så kommer en skugga från höger. Jag hinner inte väja. Han kör rakt in i mig och jag bara flyger. Sedan landar jag – och är helt borta.

Hjälmen har flugit av och när Anna vaknar till är allt förändrat. Hon vet inte vilken dag det är, minns inte sina barns namn och när hon försöker prata kommer helt fel ord ur ­munnen. En klar, salt vätska rinner ur ena näsborren.

Hemma i Sverige visar det sig att skallbenet har spruckit. Det är hjärnvätska som rinner ur näsan.

När Anna berättar om åren efter ­skidolyckan förvandlas hennes säkra tonfall till något mer svävande. Hon har svårt att minnas den tiden.

– Min hjärna var som en gröt. Jag kunde stå och stirra på diskmaskinen och inte förstå vad det var. Och när jag till slut lyckades öppna den och sätta in en tallrik så blev jag så trött att jag gick och lade mig på soffan, och sov hela dagen.

Hon landar i sitt fritidshus på ­Gotland, där hon kan sitta i fred och bara titta. Läkarna bedömer att hon aldrig kommer att kunna arbeta igen.

Men efter ett par år har hon i alla fall fått tillbaka språket. Även om hjärnan och livet aldrig kan bli som förr, ser det ljusare ut. Anna börjar träffa vänner och 2015 möter hon en man och blir häftigt förälskad.

Hon flyttar till honom i Stockholm och söker även egen lägenhet där. Med tio år i Bostadsförmedlingens kö får hon erbjudande om en tvåa.

– Jag vet att de frågade om jag läste någonting och jag berättade att jag skulle gå en kurs fem timmar ­varannan vecka, som arbetsträning, berättar hon.

Men att det är en studentlägenhet är inget Anna uppfattar. Och innan hon hunnit flytta in kommer nästa katastrof.

Hon åker med mannen till Rom för att fira deras ettårsdag. Och kommer därifrån med en ny skallskada.

Anna berättar att mannen ­visar nya, mörka sidor i Rom. Han ­verkar ­svartsjuk och blir snarstucken och ­otrevlig. Den 18 april 2016 vaknar hon på hotellrummet av att han har ­händerna runt hennes hals och ­trycker allt vad han kan.

Med plågad blick berättar hon om sparkar och slag och hur miss­handeln pågår tills hotellpersonal tar sig in och kallar på polis och ambulans.

Röntgen från sjukhuset i Rom ­visar att Annas nackkotor har ­blivit hoptryckta och felställda. Hon sätts på planet hem till Stockholm och lyckas ta sig till den nya, ­tomma ­lägenheten. Där rasar hon ner på ­golvet och blir liggande. I princip i flera år.

Det är nu de verkliga svårigheterna börjar. Annas hjärna fungerar ännu sämre än efter skidolyckan. Hon kan inte ­tänka klart eller förstå enkla saker. I öronen tjuter en svår tinnitus.

Men det är medvetandebortfallen som ska få Anna att ­frukta för sitt liv – och för sig själv.

– Redan efter några dagar får jag en total minneslucka. Det är som ett tidsglapp – och sedan kommer medvetandet tillbaka och jag är på en helt ny plats. Eller ser att saker har ­flyttats i lägenheten utan att jag minns att jag har gjort något. Det är väldigt, väldigt läskigt.

En gång har hon hällt havregryn, socker och en gummistövel i en ­gryta och satt på spisen tills det nästan börjar brinna. Andra gånger har hon klätt av sig naken på en restaurang, ringt samtal för 130 000 kronor, eller stoppat ägg i skorna utan att veta om det eller komma ihåg något efteråt.

Hon söker vård och ber om att få en neurologisk undersökning för att se om våldet mot huvud och nacke har gett henne en ny hjärnskada. Men i stället hänvisas hon till ­psykiatrin och får diagnoserna post-traumatiskt stressyndrom, PTSD, och dissociativt syndrom.

En person med dissociativt syndrom kan ibland prata och agera som någon annan, utan att vara medveten om det eller minnas något av det efteråt. Episoderna kan vara hjärnans sätt att försöka skydda personen mot stark ångest.

– Jag känner inte igen mig i de ­diagnoserna. Men eftersom jag inte har en aning om varför mitt minne bara försvinner, så tror man ju på det till slut, säger Anna.

Under matbordet i lägenheten står flera pärmar och en låda full med papper. Det är alla journaler från psykiatrin, akutmottagningar och andra vårdinrättningar, som Anna har kämpat länge för att få ut.

Att läsa igenom dem har varit tungt för Anna. De handlar om en mycket utsatt person som ofta utsätter sig för livsfara.

Hon har upprepade gånger huggit sig själv i magen med en kökskniv. Hon har gått på tunnelbanespår och hittats ute på gatan med flera frakturer, utan att veta varför. Ambulans, brandkår och polis har larmats till adressen när hon hotat att hoppa ut genom sitt fönster på sjätte våningen.

Det uppfattas som självmords­försök, men det är inget Anna gör medvetet. Hon vill absolut inte dö, utan är livrädd för att hamna i de där tillstånden. Så hon begränsar sitt liv mer och mer och går inte ut ur lägenheten, inte ens till postfacket nere i entrén.

Därför vet hon inte att kravbreven hopar sig. Inte förrän i juni 2019, då en delgivningsman kommer med två chockbesked:

Banken säger upp lånen på fritidshuset på Gotland.

Och hyresvärden säger upp ­kontraktet på lägenheten.

Anna har inte skött betalningen av hyror och räntor på över ett år, fast hon trodde att hon hade gjort det. Hyresskulden är uppe i 155 000 ­kronor och det är skäl för vräkning.

– Jag blev lamslagen av skräck. Jag kunde inte föreställa mig att inte ha någonstans att ta vägen.

Men en boendestödjare hjälper henne med uppskov, så att fritids­huset hinner säljas och Anna kan ­betala sin hyresskuld.

Hyresvärden går då med på att hon får bo kvar med provkontrakt. Efter ett år med fläckfria hyres­inbetalningar skrivs det om till ett vanligt tillsvidarekontrakt.

Även om Anna sörjer huset på ­Gotland har hon kvar sitt hem. Det är det viktigaste, och sakta men ­säkert ­börjar hon träna på att klara vardag­liga saker, som att gå ut i det ­närmaste kvarteret och gå ner och tömma postfacket.

Men i mars 2024 kommer nästa chockbesked.

Svenska Bostäder, som är Stockholms största allmännyttiga bostadsbolag, skriver att ”boendetiden i studentbostad är maximerad till sex år” och att Anna måste flytta ut före sommaren.

Anna blir paff. Hon hade inte förstått att det var en studentbostad. Men när hon nu lusläser avtalet ser hon de finstilta studentvillkoren: Att man måste klara minst 15 poäng per termin och att maxtiden är sex år. Hon får panik.

– Jag har ju tyckt synd om råttorna här på vintertid. Nu såg jag framför mig att jag skulle bli en av dem. Jag skulle gå runt med några kassar i en Ica-vagn och frysa. Och jag skulle inte klara av att leva vidare.

Tiden efter den andra upp­sägningen kommer minnesbort­fallen flera gånger i veckan. Ofta är de livs­hotande. Samtidigt kämpar Anna mot uppsägningen, som ska prövas av ­hyresnämnden i Stockholm.

Hon har varit med i Hyresgäst­föreningen sedan 1980-talet och ringer dit.

– De säger att de inte hjälper till när det gäller studentlägenheter, för jag kommer ändå att förlora.

Och trots att Anna har två läkarintyg, som beskriver att hon behöver tryggheten i sin bostad och att en vräkning kan vara livshotande, blir hyresnämndens dom att hon måste flytta.

Studentbostäder är till för ­studenter. Punkt slut.

Anna har fått ta många hårda ­smällar. Ändå sitter hon nu i sin sköna fåtölj med ett brett leende och är ­sprudlande glad.

För hon gav inte upp efter hyresnämndens beslut, utan överklagade till Svea hovrätt. Nu med hjälp av en advokat som tryckte på att hovrätten inte bara ska bestämma vilka ­villkor som gäller, utan även efter vems ­behov som väger tyngst. Värdens ­eller hyresgästens?

Och hovrätten kommer fram till ett ovanligt beslut: Hyresvärden har varit otydlig med att det är en ­studentbostad eftersom man aldrig har kontrollerat ifall Anna studerat och dessutom låtit henne bo kvar längre än maxtiden. Och det finns ovanligt robusta intyg som visar att en vräkning kan vara förenad med livsfara.

Rätten bedömer att Annas behov väger tyngst. Därför får hon bo kvar.

Först känner hon bara lättnad.

– Tack gode Gud. Jag har ett hem nu. Jag behöver inte vara orolig att gå runt med en Ica-vagn med Ica-kassar bland råttorna.

Sedan vill Anna skrika ut sin glädje till hela världen. I stället ringer hon Hem & Hyra och berättar. Mest för att uppmuntra andra att orka kämpa för sin sak.

– Om någon där ute lever utan hopp, så vill jag säga att det är inte kört. Ta ett varv till. Ta hjälp. Vi har ett rättssystem som håller. Jag har återfått tron på det.

Nu har Anna också fått medicinsk hjälp. Hörapparater har gjort att hennes svåra tinnitus har dämpats och att hjärnan får välbehövlig vila. Sedan dess har hon inte haft några medvetandebortfall.

Till slut har hon också fått en ­neurologisk utredning som visar att hon har en förvärvad hjärnskada. Hon har fortfarande stora svårigheter med hjärntrötthet, att gå från tanke till handling och ­mycket annat. Men med hjälp av intensiv ­rehabilitering blir det bättre och hon har fått strategier för att undvika stress och ångest.

En viktig del är att vila hjärnan innan den blir övertrött. Det är ­därför hon sitter i timmar varje dag och tittar ut genom fönstret.

Hon ser sig omkring i sin tvåa med stolthet. Där känner hon sig trygg.

– Det finns inget fashionabelt alls med den här lägenheten. Men det är mitt hem. 

Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.

1177 – har rådgivning och uppgifter om närmaste psykiatriska akutmottagning.

Hjälplinjen.se – nås dygnet runt på 90390. Du som är över 18 kan ringa eller skriva.

Bris - Barnens rätt i samhället. Du kan ringa eller sms:a till nummer 116 111. Du kan också mejla eller chatta.

Jourhavande medmänniska finns på telefon 08-702 16 80 alla nätter.

Jourhavande präst nås via telefonnummer 112. Du kan också mejla eller chatta.