Fatma – områdets eldsjäl: ”Vägrar låta våldet ta över”

Hon har vuxit upp på Dalaberg, en utsatt del av Uddevalla som ofta förknippas med våld och otrygghet. Men för Fatma finns det en annan verklighet. Hon ser kraften och viljan hos de unga som bor här.

Den blygrå himlen ­ligger lågt över Fridhems­vallens konstgräsplan i norra Uddevalla. Fatma Habeeb drar upp luvan på sin tränarjacka, plockar upp en boll och går ut på planen. Tjejerna i laget är redan ombytta och klara, trots att klockan knappt är fyra och träningen börjar först vid fem.

– Så här är det varje dag vi har träning. Tjejerna kommer hit direkt efter skolan. De samlas i vår klubb­lokal, byter om och väntar. Man fattar verkligen hur viktigt det här är för dem, säger Fatma.

Fatma är deras tränare, vän och extramamma. Men hon är också en person som ägnar all sin tid åt att förbättra Dalaberg. En socioekonomiskt utsatt stadsdel i norra Udde­valla som under senare år omnämnts i samband med skjutningar, bilbränder och otrygghet. Fatma vägrar låta den bilden fastna.

– Jag har växt upp på Dalaberg. Jag bor och arbetar här och jag vet allt bra som händer här. Kraften och ­viljan särskilt bland de unga, säger hon.

Själv är Fatma 22 år och hon syns. Hon bär slöja, eller sjal, har stora markerade glasögon, långa ögon­fransar och lösnaglar, som hon snabbt plockar av när hon ska träna sitt lag. 

– Jag får ofta höra vad folk tycker om mig och det är inte alltid positivt. Men, där är jag som min idol Zlatan, jag kunde inte bry mig mindre!

Hon bor med sina föräldrar och tre av sina syskon på femte våningen i ett av områdets alla hyreshus. Från balkongen ser hon ut över Dalabergsskolan, idrottsplatsen och bort mot torget. Men hon kan även se platsen där en man i 30-årsåldern sköts till döds en kväll i september 2024.

– Jag var hemma den kvällen och hörde skotten. Först trodde jag att det var någon som ­smällde av fyr­verkerier. Men så insåg jag att ­intervallet mellan smällarna var ­annorlunda. Att det handlade om ­pistolskott, säger Fatma.

Minuterna innan hade hennes lillebror lämnat lägenheten för att gå ner i garaget och låna hennes bil. Fatma försökte nå honom på telefon. Hon minns de evighetslånga sekunderna innan han svarade.

– Det for så många tankar i ­huvudet innan jag äntligen ­hörde hans röst. Han var oskadd, säger Fatma.

Det brutala dådet skakade om ­Dalaberg. Två unga män har nu dömts för mordet, ytterligare två för medhjälp. Fatma säger att rättegången rev upp starka känslor bland ­grannarna i området.

– Mordet ledde till ­spekulationer, oro och rädsla. Det märker jag i mitt jobb, säger hon.

Som projektmedarbetare på RF-SISU Västra Götaland jobbar Fatma för att öka antalet idrottsaktiva i om­rådet. Två år i rad har hon samordnat ­festivalen Street Games, som lockar omkring 1 000 barn och unga att ­prova på olika sporter och aktiviteter.

Varje fredag och lördag är hon en av ledarna när det ordnas kvällsidrott för ett 80-tal ungdomar i Dalabergs idrottshall. Den bästa formen av brottsförebyggande, säger Fatma.

– Många av mina jämnåriga har valt den kriminella vägen. De vill ha pengar och status och ser ingen ­annan möjlighet att nå det. Därför är det så viktigt att vi visar att det finns andra vägar. Jag vägrar låta våldet ta över.

Vid sidan av idrotten är Fatma även ungdomsledare inom ­Svenska kyrkan. Att hon, som är muslim, ­arbetar inom Svenska kyrkan väcker frågor. Själv tycker hon inte att det är så konstigt.

– Ja, jag är muslim. Men det går alldeles utmärkt att jobba i kyrkan. Grunden är densamma, att göra gott, att sprida kärlek. För mig handlar det om samma Gud, säger hon.

Mörkret kring Fridhemsvallen är kompakt men kraftiga strålkastare ­lyser upp den gröna planen. ­Tjejerna i IK Svanes F14-lag är i ständig ­rörelse. Deras pannor blänker av svett och det ångar om dem när Fatma instruerar ännu en teknikövning.

– Kom igen, tjejer. Prata med ­varandra! Ni får aldrig bollen om ni inte tydligt visar med både ord och kropp att ni vill ha den, ropar Fatma och visar hur man gör sig synlig för sina lagkamrater.

När hon startade laget för två år ­sedan var det i uppförsbacke. ­Spelarna, som då var i tolvårs­åldern, var nybörjare. Problemet var att ­lagen de mötte hade tränat ­till­sammans i flera år och redan hade koll på passningsspel och regler.

– Det krävdes både disciplin och vilja för att vi skulle komma i kapp. Men i dag hävdar sig laget väl, säger Fatma.

Att tjejerna i hennes lag hamnat på efterkälken förklarar Fatma med att det saknas naturlig inkörsport till idrott och föreningsliv i områden som Dalaberg. Särskilt för tjejer.

– För att tjejer ska få vara med ­gäller det ofta att övertyga ­föräldrarna. Allt handlar om tillit. Jag pratar mycket med mammor och pappor som är tveksamma till att låta sina döttrar gå på träningar, matcher och cuper. När de förstår att jag är uppvuxen i området, att jag bär sjal och samtidigt är en del av föreningslivet slappnar de av, säger hon.

Men det finns andra utmaningar att jobba med, exempelvis den ekonomiska utsattheten.

– Vi har kanske den lägsta medlemsavgiften i kommunen på 1 200 kronor per år. Ändå är det många ­familjer som inte har råd. De vill delbetala och har svårt att köpa skor, träningskläder och matchställ. Men jag ordnar det med hjälp av sponsring. Ingen ska behöva stanna hemma för att de inte har råd, säger Fatma.

Hemma hos henne har utbildning alltid varit viktigt. Mamman är engelsk­lärare men jobbar sedan många år på en förskola. Pappan är tandläkare men har sedan han kom till Sverige drivit såväl kiosk som pizzeria, i dag är han förtidspensionär. Systrarna har utbildat sig till socionom respektive lärare och lillebror går på gymnasiet.

– Våra föräldrar är väldigt noga med utbildning. Pappa brukar säga att vi ska kolla hur det är i andra ­länder. Att vi ska ta vara på möjlig­heterna eftersom utbildning inte är en självklarhet på andra håll i ­världen.

Själv gick Fatma samhällsprogrammet och nu funderar hon på att börja studera till kriminolog.

– Jag tror att jag, med min bakgrund, skulle kunna göra nytta på det området, säger hon.

Men det kan även hända att hon startar eget och anordnar fotbolls­turneringar.

– Det har jag redan gjort så det vet jag att jag klarar av, säger Fatma.
Träningspasset för IK Svanes F14-lag är slut. Fatma berömmer spelarna och uppmanar dem att äta ordentligt när de kommer hem. Hon samlar ihop bollarna i ett nät och går mot klubbstugan.

Var är du om fem år?

– På ett sätt hoppas jag att jag ­flyttat härifrån. Man behöver nog bo på fler ställen för att utvecklas. ­Kanske till Varberg, det är så ­himla fint där. Men även om jag flyttar kommer jag alltid att ha ett ben kvar på Dalaberg.