Fredrik Gertten om nya filmen, om att inte flytta på fyrtio år och varför han strök von ur sitt namn

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har följt Zlatans första steg i karriären, filmat Öresundsbrobygget, blivit stämd av bananjätten Dole och blottlagt girigheten i den globala fastighetsbranschen. I nya filmen Breaking social har världen varit hans arbetsplats. Hemma är hyrestrean på Möllevången i Malmö.

Vi lägger ljudmattan från en av stans mest trafikerade gator bakom oss och kliver genom porten in på en patioliknande stensatt gård. Fyra ­trappor upp bor sedan 43 år Sveriges kanske mest internationella dokumentärfilmare Fredrik Gertten med filmer som ”Blådårar”, ”Bikes vs cars” och ”Push” bakom sig.

– Det känns lite pinsamt att ha bott på samma ställe i så många år. Folk flyttar ju jämt. Men jag urtrivs och har aldrig varit intresserad av att göra bostads­karriär. Ur ett ekonomiskt perspektiv kan det verka lite korkat men jag har alltid varit fri att ägna mig åt det jag vill.

Han har tillbringat ett liv på ­resande fot men aldrig övergett de gamla arbetar­kvarteren på Möllevången, området som är känt för både krogliv, mångkultur och knarkhandel. Nu är det förmiddag mitt i veckan och försäljningen av grönsaker och blommor pågår för fullt på Möllevångstorget som breder ut sig nedanför hans vardagsrumsfönster.
– Det är liv dygnet runt här och det är väldigt häftigt. Det dåliga är väl ­sådant som nedskräpning, fiskmåsar, råttor och våldet.

Fredrik Gertten är mitt i lanseringen av sin senaste film ”Breaking Social”, om kleptokrati, det vill säga hur de ­rikaste tillåts ägna sig åt korruption på ­olika nivåer. I filmen träffar ­han demonstranter i ­Chile och underbetalade lärare och arbetare på Amazon i USA. Han åker till England, Holland och Malta.

– Rika kan runda hela vårt system, samtidigt som det finns folk som inte klarar hyran. Moderaterna hade en kampanj som sa att det inte lönar sig att arbeta. Och det stämmer. Det lönar sig mycket mer att spela på de finansiella marknaderna. Det är inte så vi vill ha det egentligen. Orättvisorna väcker en ilska hos människor i dag.

Filmen har svensk premiär i augusti men världspremiären var redan i början av året på dokumentärfilmfestivalen CPH DOX i Köpenhamn. Med lanseringen har det följt intervjuer och fler filmfestivaler. Veckan efter vi ­träffas väntar München. Sedan Warszawa. Därpå Turin.

– Jag jobbar med det jag tycker är kul. Det roligaste med att filma är att träffa folk och försöka få hem en berättelse. Men det är väldigt pressande att spela in, det kostar mycket pengar och det är långa arbetsdagar. Att lansera filmen är ett ganska lyxigt jobb. Jag har lärt mig med åren att filmen inte bara är den färdiga filmen utan också samtalet efteråt.

En av hans mest uppmärksammade ­filmer ”Bananas!”, om hur plantage­arbetare i Nicaragua blev förgiftade av bekämpningsmedel, ledde till att bananjätten Dole stämde Fredrik Gertten och hans filmbolag. Uppmärksamheten blev enorm. Det var David mot Goliat. Men Fredrik Gertten kände aldrig att han hade så mycket att förlora.

– Jag har ingen sommarstuga, ingen bil och jag bor i hyresrätt. Det är väldigt svårt att komma åt någon som inte äger något.

Den uppföljande filmen ”Big boys gone bananas” om Doles agerande och bojkotten av företagets bananer i svenska affärer ledde till att Dole till slut drog tillbaka stämningen. Det slutade ­lyckligt den gången. Men det är inte hans första motgång i ­livet.

I dag är Fredrik ­Gertten fler­faldigt prisad och har fått ­sommarprata i radio, men det började lite motigare. Hans ­föräldrar var från fattiga och trasiga familjer, mamma kom i skydd av sitt svenska medborgarskap från Tyskland med de vita bussarna efter kriget. Pappa sålde köksredskap i södra Sverige och var bara hemma på helgerna.

– Som dokumentärfilmare är det viktigt att man har ett underifrånperspektiv. Att man inte identifierar sig med dem som redan har allt. Det är möjligt att jag har det hemifrån.

Trots en tuff barndom döljer sig faktiskt ett von i Fredrik Gerttens namn. Hans farfar var en finsk adelsman, våldsam och alkoholiserad. Efter många turer hamnade han i Malmö där han äktade Fredriks farmor, som var ensam­stående med tre barn. De fick ytterligare fyra barn, en av dem Fredriks pappa.

Farfar söp bort både pengar och möbler och familjen vräktes flera gånger. På sin artonårsdag gick Fredrik både ur svenska kyrkan och tog bort ”von” ur sitt namn.

– En lärare sa till mig en gång ”du som har så fint namn borde uppföra dig ­ordentligt”. Att bli förknippad med jordägareadeln när man inte har några pengar kändes bara fel. Ta bort vonet blev en sorts frigörelse efter en stökig uppväxt. En ny person.

Skolan var inget för honom. Han hade svårt att sitta stilla, blev mobbad, ­rymde. Mellan tredje och fjärde klass var han inlagd på barnpsyk under några sommarveckor för utredning.

– Det var efter en period när jag hade varit ganska hårt utsatt. Men jag vill inte överutnyttja den erfarenheten. Det är ju också en kliché att jag hade en ­jobbig barndom. Jag hade bra saker också. Men visst, mobbing formar en på något sätt. Och man får enklare att identifiera sig med den som är längre ner. Det är en viktig drivkraft.

Gymnasiet hoppade han av. Några akademiska poäng blev det aldrig men han utsågs till hedersdoktor på Malmö Universitet för sex år sedan. På kylen sitter fortfarande ett grattiskort från mamma.

– Det var ganska chockerande men fantastiskt. Det kom från ingenstans den utmärkelsen.

I år har han fyllt 67. Han var 24 år när han flyttade in. Barnens rum är ­numera omgjort till kombinerat ­kontor och ­matsal. Han gillar inte prylar men är lägen­heten avskalad så kompenserar trapphuset för det. Från golv till tak är väggarna ­tapetserade med allt från konstplanscher, filmaffischer, ­kartor, familjefoton och kvitton från restaurangbesök och resor runt om världen. Som en taxiresa mellan Chile och Argentina eller ett hotell i Victoria Falls i Zimbabwe. Eller bilderna på hans två barn som små eller de på brodern Adam, som inte lever längre.

”Himmelsreich” står det på en skylt när man kliver in och sedan fortsätter det hela vägen upp. Här finns ett helt liv. Eller flera. Fredrik och grannarna har hjälpts åt.

– Visst är det ganska mindblowing. Vi började med att hänga upp tavlor men då kom hyresvärden eller brandkåren och sa att så kan det inte vara. Vi fick ta ner allt, men så sa vi att vi klistrar upp det på väggarna i stället. Och vi är inte färdiga än.

Inne i hallen sticker en blåvit­randig halsduk fram ur en korg på hatthyllan. Det tar tio minuter att cykla till ­stadion och Malmösupportrarnas hemmakrog ­ligger i kvarteren. Fredrik Gertten har årskort och han har följt MFF, lagets supportrar och Zlatan i ­flera av sina filmer.

Han har också sett den hyllade fotbolls­hjälten, stadens ­meste kelgris, falla hårt från piedestalen. ­Efter att ­Zlatan år 2019 hedrades med en bronsstaty i Malmö köpte han in sig i Hammarby. Statyn vandaliserades och trots att den i dag är reparerad är det inte bestämt var den ska placeras ut igen. Var den förvaras är hemligt.

– Vi som älskade Zlatan ­försvarade honom även när han gjorde ­korkade saker. När andra dömde ut honom var Malmö alltid på hans sida. Och han ­trodde att det inte fanns någon gräns för den kärleken. Det var fel.

Gäller det dig med?
– Absolut. Jag har sörjt så klart. Det handlar om en ganska klassisk ­historia om sviken kärlek: min flickvän har ­bedragit mig så nu punkar jag hennes cykel. Sådant har man ju gjort.

Har man?
– Haha, jag menar att jag vet folk som har gjort det.