Bokaktuella Helena von Zweigbergk är en hemmakatt – nu längtar hon efter att träffa läsarna

Hyrestrean i centrala Stockholm ger både arbetsro och hemkänsla. Men även en hemmakatt kan lockas ut på vägarna. Författaren Helena von Zweigbergk längtar efter att få träffa läsarna.

Början är alltid värst. Helena von Zweigbergk skriver om minst 50 gånger innan hon är nöjd med inledningen av sina romaner.
Nu är det är för sent att ångra någonting. Sista korrekturet är skickat. Tryckpressarna har rullat. Helena von Zweigbergks senaste bok 1999, Ingrid och Tom, Om att hitta hem, är ute i handeln. Det är en enormt stark lyckokänsla att alla trådar har gått ihop även den här gången.

Nu är det andra känslor som tagit över. Pirret. Skräcken för dåliga recensioner – men hellre det och att många läser än vice versa. För Helena von Zweigbergk gäller det att tala sig själv till rätta. ”Världen kommer inte att förändras den här gången heller för att jag släpper en ny bok, även om den betytt hela världen för mig när jag skrev den”.

I 1999 får vi för tredje gången möta Ingrid och hennes barn Tom och Johanna. Relationen mellan dem är sårig. Alla med sina fel och brister, som vi människor är. Mor och son har inte haft kontakt på flera år när en oväntad händelse gör att de börjar närma sig varandra igen. De gör det i en tid som många av oss kommer ihåg. Millennieskiftet stod för dörren. Rädslan för allehanda millenniebuggar. Vad som hände under året är den lätta delen av researchen. Hur tiden sitter i människorna hon gestaltar är desto svårare, men vissa förändringar kan Helena von Zweigbergk slå fast.

– Vi var vi inte oroliga på samma sätt som i dag. Det fanns en tro på att handel mellan länder skulle lösa alla problem och skapa fred.

Boken är den tredje i serien Drömmar om frihet. Romansviten börjar under Helenas födelseår 1959 och del två utspelas tjugo år senare. Det är Helena von Zweigbergks berättelse om Stockholm och Sverige under sin tid på jorden. Precis som de allra flesta av Helena von Zweigbergks över 20 böcker, manus till radiokrönikor och filmrecensioner har 1999 författats i vardagsrummet eller liggandes med datorn i soffan. Du som är flitig radiolyssnare har säkert hört hennes återkommande krönikor i P1:s Godmorgon världen eller, fram till i höstas, betraktelser om samtiden och framtiden i Spanarna.

Helena von Zweigbergk önskar att hon kunde gå upp tidigt på morgonen, sätta sig vid skrivbordet med utsikt mot innergården och bara börja jobba. Men det brukar bli många cirklar framför datorn och prokrastinering innan hon sätter sig och börjar skriva. Hon är en hemmakatt som tillbringar väldigt mycket tid i trean vid Odenplan i centrala Stockholm. Hellre bjuda hem på middag än ses ute. För att motverka kufen inom sig bokar hon in luncher och fikaträffar på stan.

– Jag har till och från haft kontorsplats. Men jag har alltid kommit på att ”jag kan ju jobba hemma”. Kontoret har mest blivit ett tomt skrivbord. Och så har jag flyttat hem allting igen.

I hallen står en kolsyremaskin. Helena försöker bli av med den. Ambitionen är att ha färre prylar, även om hemmet inte på något vis är överbelamrat. Hon har haft ett köpfritt år och har skrivit om vårt förhållande till prylar i Grejen med saker, tillsammans med konstnären Cilla Ramnek.

– Häromdagen gick min vattenkokare sönder. Så jag började koka vatten på spisen och konstaterade att det gick nästan lika snabbt. Behöver jag verkligen en ny vattenkokare, frågar jag mig själv nu.

Hyllorna i arbetsrummet dignar av böcker som är sorterade i bokstavsordning. På en hylla finns en liten iögonfallande trofé i form av en silverfärgad jordglob. År efter år drar SVT:s frågesport ”På spåret” miljonpublik. För drygt tio år sedan vann Helena von Zweigbergk tävlingen tillsammans med kompisen och journalisten Göran Everdahl.

– Det kändes overkligt. Jag är trogen tittare och i dag känns det som jag inte skulle ha en chans. Det var lite stolpe in. Jag hade till exempel läst en bok om papegojor för min son när han var liten, och så kom det en fråga om papegojor.

Med undantag för en sejour i närförorten Aspudden har Helena von Zweigbergk bott hela sitt vuxna liv i hyresrätt i Stockholms innerstad. Från den första sunkiga andrahandslyan på Östermalm, där alla bodde på osäkra kontrakt och värden ­kallades Pinochet efter den ­chilenske diktatorn, via bland annat en 16 kvadratmeter liten lägenhet i Gamla stan med blyinfattade fönster som gjorde det svårt att se ut, och ­flera lägenheter på Kungsholmen och ­Södermalm. Hon har bott i hus som varit på gång att bli bostadsrätter.

– ”Usch vad dyrt”, har jag alltid tänkt. Ombildningarna har alltid runnit ut i sanden. På sätt och vis är det synd. Kompisar som fått köpa har gjort miljonklipp. Å andra sidan gillar jag att det finns hyresrätter i en stad. Det blir en tråkigare mix i kvarter där bara välbeställda har råd att bo.

Helena von Zweigbergk må trivas i sin trea. Men hon tvingades mer eller mindre hit. För tre år sedan skulle privatvärden totalrenovera hennes tidigare hem vid Mariatorget på Söder. Hon erbjöds en lika stor trea vid Odenplan. Nu är renoveringen klar, hon längtar tillbaka till Söder men hyrorna i hennes gamla hus har skjutit i höjden, så att flytta tillbaka känns inte aktuellt. Egentligen tycker hon att de nuvarande 82 kvadraten är lite för många och framför allt att hyran på 14 200 kronor är för hög för henne. Därför letar hon nu efter en mindre och billigare.

– Min skräck är att hyressättningen skulle släppas helt fri, hur dyrt skulle det då bli? Jag kan tycka det är så trist att unga människor ska behöva bli fast med höga bostadslån för att kunna bo i Stockholm.

Lägenheten är numera hennes enda hem. Tidigare hade Helena von Zweigbergk lantställe på Gotland men det är sålt. Det känns lite tråkigt men å andra sidan tycker Helena att världen öppnas lite mer när hon inte känner plikten att åka till landet och fixa.

Nu för tiden åker hon hellre till Berlin. Helena von Zweigbergk letar efter telefonen för att förklara varför. Hon visar stolt upp bakgrundsbilden på första barnbarnet Calle som föddes i december 2025. Äldste sonen och hans sambo bor i Tysklands huvudstad. Det är med delade känslor hon är mamma och farmor på distans. Trist att inte kunna ses så ofta. Men Helena von Zweigbergk känner att hon fått en ny stad att utforska.

Men nu är det främst resor inom landet som väntar. Efter alla timmar framför datorn är det äntligen dags för hemmakatten Helena att ge sig ut på vägarna. Hon ska besöka bibliotek och prata om ”1999”. Att träffa läsarna är något bland det bästa med att vara författare.

– Ibland får jag höra att ”jag förstår mina föräldrar bättre efter att ha läst dina böcker”. Då blir jag väldigt glad.