Kiruna flyttar in – med fina kulturminnen i bagaget

Ungefär ett decennium senare går nu stadsflytten in i andra halvlek. Nytt reser sig i takt med att gammalt faller. Rivna kvarter får ett täcke av grönska över såren i väntan på det oundvikliga. Men allt går inte förlorat. Kiruna får med sig ovärderliga ting i flytten.

Gruvan ger och gruvan tar. Det är ett obestridligt faktum för alla Kirunabor.

Så när statliga gruvbolaget LKAB förklarade att det var dags för ortsborna att maka på sig för fortsatt järnmalmsbrytning var det bara att acceptera.

– Ja men uff, det var jättejättejobbigt, säger Jan Vajstedt, 73, med eftertryck.

Han har bott i hyresrätt lika länge som han ägnat sig åt konst – i hela sitt liv. Liksom sin pappa, träsnidaren Emil. Namnet och färdigheten till trots så bodde alltså inte pappan i Lönneberga, utan föddes i det så kallade Bolagsområdet i Kiruna, bostadskvarteren för LKAB-anställda.

Redan på 1600-talet upptäcktes fina fyndigheter i de två bergen som omger Kiruna – Luossavaara och Kiirunavaara. Men det dröjde 200 år innan teknologin fanns för att bryta, förädla och transportera malmen.

Under industrialiseringen på 1800-talet kom maskinerna, men inte människorna. För att locka till sig arbetare till gruvan satsade man på stort och flott. De första hyreshusen växte upp.

Nya fina familjebostäder för gruvarbetarna erbjöds, med spårvagnslinje till och från hemmet. Förmän och ingenjörer huserade i arkitektritade villor, bland annat de för Kiruna speciella Bläckhornshusen.

Det var också ett sådant hus som utgjorde jungfruresan, i juni 2017, för flytten in i det nu framväxande nya Kiruna, och som ses transporteras på bilden i toppen av reportaget.

Arbetarkvarteret som LKAB byggde upp fick namnet Bolagsområdet. Husen hyrdes på senare tid ut även till andra hyresgäster än anställda. Endast ett fåtal har bevarats sedan stadsomvandlingen.

Tillbaka till Jan, som har mer att berätta för oss.

1983 flyttade även han in i Bolagskvarteren med sin fru. I ett tre våningar högt tidstypiskt 60-talshus. Här ville de stanna livet ut!

Men den planen sprack i takt med gruvbrytningen i berget Kiirunavaara, stadens livsnerv och förutsättning för dess existens.

Så nu sitter Jan här i sin fyrarummare, omgärdad av flyttkartonger. Liksom var tredje stadsbo måste även han ­maka på sig för gruvnäringens skull. Till en ny adress på tryggt avstånd från gruv­sprickor.

Lasset till Terrassgatan ett par ­kilometer norrut går om bara ­några dagar när vi ses en dag i oktober. Men Jans tavlor med ­fjällmotiv i vårvinterljus ­hänger ännu uppe på väggarna.

Det där med ”stadsflytt” låter förresten lite lurigt. Man kan lätt tro att hela stan packas ner, körs iväg, för att packas upp på ett nytt ställe.

I verkligheten är det bara 41 ­byggnadsverk av särskilt kulturhistoriskt värde som bevaras. Exempelvis vissa av de arkitektritade ­hyreshusen för gruvanställda. Och liksom många fastigheter i ­Kiruna har husen speciella namn: 16-mannabostäderna, Bläckhorns­husen, Gula raden och Jerusalem.

Jan Vajstedt bor, i några dagar till, alldeles intill byggnaden som kallas Jerusalem med fasader i pastell.

– Det var tidigare ett hus för ungkarlarna på LKAB, och det gick extra livat till där om kvällar och helger. ­Oväsendet förde grannarnas tankar till ­Jerusalems förstörelse och döptes därefter, berättar Jan och småskrockar.

Jan är omåttligt förtjust i hus. Särskilt trähus.

När han insåg, redan på 90-talet, att staden skulle behöva flyttas en dag och att många av de gamla trähusen i Bolagsområdet då skulle gå förlorade började han teckna av dem, med en arkitekts känsla för detaljer. En minutiös dokumentation som tog honom flera decennier.

Det blev en bok med titeln ”Kirunakåkar”. I den har han samlat 42 ritningar för eftervärlden. Bara ungefär hälften av de kåkarna kommer att stå kvar.

– Vackra trähus är som levande väsen för mig, de har en själ, och jag har ägnat mitt liv åt att måla dem. Jag tröttnar aldrig på dem, säger Jan.

Hans konst är eftertraktad och hans målningar pryder såväl äldreboende som ishall. Och långt under jord, nere i gruvans egna museum 540 meter under marknivå, finns en flera kvadratmeter stor väggmålning. De flesta av Jans målningar kommer förhoppningsvis också överleva rockaden av staden.

Alla vi talar med under Kirunabesöket respekterar gruvans obestridliga framfart och det oundvikliga ödet som gamla Kiruna centrum går till mötes. Sorg blandat med acceptans. Men många uttrycker också nyfikenhet och en längtan efter det nya.

Jenny Strandgård, 30, bor sedan i ­februari 2023 mitt i smeten i nya ­centrum. Hon älskar de tätt byggda husen och ­moderna kvarteren med gallerior, bio, gym och kulturlivet runt knuten.

– Bort med det gamla och in med det nya, brukar jag säga. Det kan vara en generationsfråga, men jag saknar inte alls gamla stan, säger Jenny.

– Jag bär med mig alla fina ögonblick i minnet, som lukten av nybakat fikabröd inne på Café Safari eller när vi satt i gräset i Ferrumparken och lyssnade på artister under midnattssolen med utsikt mot gruvan.

Även Marie Abrahamsson, 35, gläds åt förändringen.
– Jag bodde i gamla stan i 34 år och var lite skeptisk till flytten till en början, men det är fantastiskt fint här. Rivningen är så klart en stor sorg, men vi måste förstå varför det görs och blicka framåt i stället, säger hon.

LKAB har en tät kommunikation och samarbete med kommunen kring bevarandet av landmärken och kulturellt värdefulla byggnader. Ett urval som vägs mot kostnad.

Hur mycket en flytt av ett hus kostar vill inte LKAB precisera. Men att det är dyrt är inte svårt att förstå.

– Det är förberedningen som kostar på. Vägen måste anpassas efter husets bredd och innebär att lyktstolpar, skyltar och mycket annat måste tas bort för framkomligheten. Flytten av kyrkan blir elddopet. Det är ett världsunikt projekt och kräver 40 meter bred väg, berättar LKAB:s presschef Anders Lindberg.

Apropå det mer handfasta arbetet.
Peter Fredriksson är projektchef på LTH som ansvarar för rivnings­arbetet. Han var med när första bostads­området revs i april 2015, Ullspiran med 148 hyreslägenheter i nio trevåningshus. Han var också på plats när stadshuset föll.
– Då fick de som ville hämta en tegelsten som minne av huset, berättar Peter.
Han har stor förståelse för att en ­rivning av kära bostadskvarter kan vara känslosam.

– Vi försöker gå så varsamt fram som möjligt. Det är viktigt att stanna upp i arbetet ibland och ta sig tid att lyssna på de som kommer fram och vill prata om sina minnen.
Ovanpå rivningarna, i gränsområdet mellan gruva och bibehållen ­bebyggelse, anläggs ett stort grönområde med lekplatser och utegym.
– Gruvstadsparken som den kallas hinner nyttjas några år i alla fall innan den också faller ner i gropen.