Med gatan som galleri – hon ligger bakom budskapen du kanske har sett

En chockrosa papperskorg och ett barskåp fyllt med tequila och rom. Jessica Hallbäck älskar många saker. Men hon hatar orättvisor. Hon låter världen få veta det genom att fylla gaturummet med sina budskap.

Gröna linjen, Stockholms tunnelbana, år 2017:
”Tänk på avståndet mellan män och kvinnors lön”.

De svarta bokstäverna lyser från reklamskyltens vita baksida. Gatukonstnären Jessica Hallbäck har alltid sina pennor med sig när hon jobbpendlar och i tågvagnarna sprider hon sina politiska budskap.

En chockrosa papperskorg, centrala Malmö, år 2022:
”Hej! Här kan du som har rasistiska, sexistiska, homofobiska, transfobiska och funkofobiska åsikter förtidsrösta.”

– Jag älskar papperskorgen. Den är verkligen mitt i prick i det som jag vill göra. Det ska vara roligt samtidigt som man får tänka till.

Jessica Hallbäck har lämnat ett fast jobb i reklambranschen för att ge frilansandet och konsten en chans. Hon har lämnat Stockholm för Malmö, gett ut böcker, startat flera Instagramkonton och nyligen även en Youtubekanal tillsammans med sambon Ramón Nolasco. Den handlar om familjelivet. Och dessutom mammabloggar hon.

Nu är det förmiddag och en av sommarlovets sista skälvande dagar. Familjens två tonåringar sover fortfarande och Ramón stökar i köket innan han ska åka till jobbet. I hyressexan mitt i Malmö, med utsikt över Triangeltorget, har familjen bott i ett par år.

Här hamnade de utan att ens ha sett lägenheten. De var trötta på Stockholm, och sökningarna på Hemnet var inställda på någonstans i Sverige. Valet föll till slut på Malmö. De hade varit på besök i stan och trivdes. Jessica Hallbäck letade privatvärdar på nätet och när sexrummaren på femte våningen dök upp skickade hon sin morbror på visningen.

– Han sa: Ta den! Så vi tog den. Han sa inget om den fantastiska utsikten så det blev en glad överraskning. Det känns som om vi bor i en stor trädkoja och sen när man lämnar den och kommer ner på gatan möts man av en vägg av folk. Lugnt och skönt här uppe och stadsmiljö nedanför.

Trafikens brus och det varnande tutet från en backande varutransport tränger in genom ett fönster på glänt. Mitt över torget ligger en av stans stora shoppinggallerior och en hög hotellbyggnad som utgör ett av stans landmärken. Runt hörnet finns kaféet där Jessica prenumererar på kaffe och ibland jobbar, när hon inte arbetar hemifrån eller i studion på Möllan en kort promenad bort.

– Det är en frihet att bo i stan. Sen finns det en annan frihet på landet där man kan andas. Vår dröm är ett lantställe. Så man kan kombinera.

Jessica Hallbäck har bland annat kommunen och fastighetsägare som uppdragsgivare. Hon får betalt för sin konst. Men inte alltid. Runt om i Malmö finns hennes klisterlappar med de oftast feministiska budskapen som hon sätter upp där hon tycker det passar. Vilket också belastar skattebetalarna.

Det är ju olagligt.
– Ja, och Malmö stad får lägga pengar på att ta bort dem också. Men de har inte sagt något. De kan förstås inte säga öppet att det är bra men jag tror ändå att de ser det som en del av kulturen. I Malmö känns det som om staden tillhör folket och jag gillar den inställningen. Det är väldigt inkluderande.

Hon fortsätter:
– Jag tycker att det offentliga rummet ska tillhöra alla i större utsträckning. Om du vill nå ut till folk så är det bästa sättet. Det är inte alla som söker upp ett galleri eller ett museum. De som följer mig på Instagram tycker antagligen redan som jag.

Vad vill du säga med din gatukonst?
– Jag vill att folk ska få en chans att tänka till och se saker från ett annat håll. De allra flesta lever på i sitt liv och i sin bubbla. Man varken hinner eller orkar tänka på politik. Och politik kan vara så jobbigt och krångligt med mycket svåra ord. Jag vill både förenkla och ge styrka.

Var hennes politiska engagemang kommer ifrån kan hon inte svara på.
– Men jag tycker det är så svårt att bortse från orättvisor. Jag kan inte låta det gå obemärkt förbi.

Att flytta en familj sextio mil kan verka som ett stort steg att ta men det är inte första flytten för Jessica. Hon är född utanför Växjö och flyttade via Trollhättan till Stockholm innan familjen återvände till småländska Rottne, byn där glamrockbandet the Ark bildades. Som artonåring lämnade hon gården på landet för Stockholm igen. Skolan gick sådär. Högstadiet beskriver hon som en mardröm och gymnasiet hoppade hon till slut av. Det blev Komvux i stället.

– Jag trivdes inte. Jag har väl någon diagnos som inte är satt. Jag har svårt att koncentrera mig och att vara där folk säger åt mig att vara.

De ständiga flyttarna under uppväxten har satt spår.

– Jag har alltid känt att jag inte har rötter någonstans. Det har jag tänkt mycket på och jag kan vara avundsjuk på folk som bott på ett ställe och har kompisar på en plats.

Men nu har hon gjort samma sak själv och flyttat fyra barn som i dag är mellan 1,5 och 15 år.

– Det har jag haft dåligt samvete för. Men nu tänker jag att de minsta ska bo här för nu sätter jag mina rötter här. Jag vet att vi har det bättre här, allihop. Innan tillbringade vi halva livet i tunnelbanan. Den bästa bilresan var när flyttlasset hade gått och vi skulle köra hela vägen ner. Det var så skön känsla och spännande att börja ett nytt liv tillsammans.

I Malmö har hon haft lätt att etablera sig, fått fler betalda uppdrag och skapat nya kontakter.
– Det är mer Europa här, mer blandat och mångkulturellt. Folk är öppna och generösa och man hjälps åt. Och Malmö är en väldigt bra och tolerant konststad.

Den som vill följa Jessicas familjeliv kan göra det på Instagram där strandbesök med barnen blandas med inredningsbilder från lägenheten. I hemmet är det jordiga färger och mjuka former. De har målat om i de flesta rum och lagt rutiga golv i dekorplast, som lätt går att ta bort, i hall och kök.

– Folk är så ängsliga kring vad man får göra i en hyreslägenhet. Men man får göra väldigt mycket så länge man återställer det när man flyttar. Man kan göra en hyresrätt rolig och personlig att bo i också. Hyresrätt är skitbra. Den borde hyllas mer. Det är ett bra alternativ för oss som inte kan eller vill köpa. Jag tycker inredning är kul men jag vill också normalisera det. Det måste inte vara dyra designmöbler och så himla städat.

Fast du har både städat och designprylar.
– Haha, ja fast sofforna har vi fått. Soffbordet har jag köpt på Market­place för 500 kronor. Och så städat som det är nu brukar det inte vara. Vi gjorde nyss ett gemensamt ryck.