Natten när Bo Kasper hittade hem: ”Hade den känslan”

Kvällen blev sen, det ena ledde till det andra och plötsligt stod Bo Sundström i ett kök i en hyrestvåa i Vasastan. Där blev han kvar. Gitarren och pianot tog han med sig.

”Ta på dig något du gillar, följ med ut ikväll. Om det har varit jävligt så lovar jag att vara extra snäll.”

Artisten Bo Sundström sitter uppkrupen i en grå soffa i en tvårummare i Vasastan i Stockholm. Med gitarren i knät sjunger han en ny låt som ska spelas in dagen efter, ännu en pusselbit till 35-årsjubilerande Bo Kasper orkesters nya album.

Med morgonraspig stämma kämpar Bo med de höga tonerna, ler medan fingrarna tar små skutt mellan strängarna. Ovanför honom hänger en stor oljemålning, ett dansande par i starka färger.

Så hur hamnade Bo och tavlan i det här ljusa vardagsrummet?

Vi skruvar tillbaka tiden till 1987, när Bo ännu inte slagit igenom som musiker. Han har lämnat hemstaden Piteå för äventyret i Stockholm och möter den unga journaliststudenten Kinna på en personalfest. Kärlek blossar upp – och falnar.

– Vi hängde ihop i tre månader innan hon tröttnade på mig, säger Bo med ett skratt.

29 år senare har Bo två äktenskap bakom sig och är nyskild. Han bor kvar i huvudstaden. Då hör Kinna av sig. Hon har också separerat.

Den första dejten i deras nya kapitel sker en sval men solig kväll i slutet av maj 2016. Middagen i Gamla stan räcker inte till, samtalet måste få fortsätta. Så Bo och Kinna vandrar vidare ut i våren, pratar om ditt och datt. Sakta går de hem genom stan. Norrut.

Kinna ser till att de tar omvägar för att snacket ska få pågå länge. När kvällen börjar bli natt är de till slut framme i Vasastan, kliver in i Kinnas hyrestvåa och ställer sig i köket. ­Någon sätter på en stillsam låt. De håller om varandra, gungar tillsammans till musiken.

Mötet leder till fler. Bo är förälskad, i både Kinna och lägenheten. Till slut flyttar han in. Och blir kvar.

Den där kvällen i köket – hade du då kunnat tänka dig att du skulle bo här tio år senare?

– Ja, det tror jag faktiskt. Jag hade den känslan.

”Vill du dansa, där vi står, fast vi gör det lika illa,

De sover under, och ovanpå,

Så vi får röra oss rätt stilla.”

Stunden i köket blir till en funkdoftande sång på albumet 23:55. Och varje låt på skivan får en specialtillverkad målning av Hudiksvallskonstnären Per Sonerud. Så innanför guldramen ovanför soffan är det alltså Kinna och Bo som dansar intill en skivspelare.

– Tavlan betyder jävligt mycket för oss båda.

Den naivistiska målningen kommer snart att få sällskap på väggen av ett nytt verk. Bo håller stolt upp ett inramat diplom, med tecknade godisbitar i kanterna. I mitten syns en välbekant, slätrakad silhuett. Povel.

– Kolla, den här är så fin. Den ska upp på väggen!

Dagen före vårt besök har Bo Kaspers orkester belönats med jazz- och revylegenden Povel Ramels pris Karamelodiktstipendiet. ”För en sällsynt diger låtskatt skapad under en lång och lyckosam karriär”, står det på diplomet.

Firade ni hårt efter prisutdelningen?

– Nja. Vi åt väl middag. Men det var ju söndag, hallå.

Vardagen väntade. I veckorna blir vardagsrummet Bo Sundströms arbetsplats. Antingen sitter han vid elpianot med utsikt över de färgglada 20-talshusen mittemot. Eller så tar han plats i soffan med Granströmaren, den klassiska trägitarren från Västerbotten.

De Bo Kasprigt kluriga texterna tar i regel form på ett trevande sätt i Bos huvud, med några uttryck eller rader som leder vidare till nya idéer. Melodierna, ofta med en dragning åt jazz och visa, dyker upp efter hand. En stökig process av ord och toner som flyttas hit och dit, leder till slut fram till en färdig låt där i vardagsrummet.

– Själva spånet ska bara flöda, då blir det bäst.

När Bo flyttade in i hyreslägenheten och började musicera tog han snabbt kontakt med grannarna. Den försynta frågan ”Hörs det något när jag spelar?” fick svaret: ”Ja, vi hör. Men det är lite trevligt.”

Cirka 100 dagar per år är det tyst från Bo Sundströms piano. Då är Bo Kaspers¨orkester ute på turné. Höstens jubileumsföreställning Il Magnifico ser ut att dra storpublik under fyra månader i Danmark, Norge, Finland och Sverige.

Efter över 35 år på scen reagerar Bo ändå på samma sätt varje gång strålkastarna tänds och han ställer sig framför tusentals jublande åskådare tillsammans med sina bandkompisar.

– Jag brukar tänka: ”Åh fy fan vad funky det här är. Det här är så kul, vilket fränt jobb vi har!”

En motvikt till adrenalinet på scen finns i det tysta köket, där det ligger ett korsord och ett par läsglasögon. Söndagarna är vikta åt hjärngymnastik.

– Det är en helig stund när Kinna och jag löser dubbelkrysset i DN. När vi sitter tillsammans kan vi liksom fylla i varandra. Men det är ju pissesvårt!

Bo går fram till det höga köksfönstret med bländade utsikt över de gamla kvarteren.

– Bara titta här! Jag har bott i de hippaste kvarteren med en av de fränaste balkongerna på Södermalm. Jag har bott i en villa med prunkande trädgård i Enskede. Men jag har aldrig haft det bättre än nu.

Så varför trivs du så bra?

– Vi bor ju bara på 60 kvadrat, men ljuset som kommer in i den här hörnlägenheten är något extra.

Bo tystnar ett tag, funderar.

– Och för en stadsbo slutar inte lägenheten vid dörren, utan är vad du har omkring dig. Det är de här vackra kvarteren, det är Vasaparken med idrottslektioner och isbanan på vintern, det är restaurangerna på Röstrandsgatan och löpvändan ner mot Karlberg.

Efter många år i bostadsrätt har Bo funnit sig till rätta som sambo i en hyresrätt. Och han har släppt rädslan för att göra fel.

– Bara man får tillstånd från värden kan man förändra mycket i sin bostad. Vi har bytt ut kranar och toasitsar och sådana saker, småpimpat efter hand. Det behöver inte kosta speciellt mycket pengar.

Bo pekar på köksluckorna som han tänker måla om. Sedan går han in i vardagsrummet och berättar en historia om hur han av en slump lyckades köpa sin älskade gitarr för en spottstyver. Nya historier följer. Bo växlar friskt mellan danska, pitemål, gotländska och skånska. Till gitarrens toner imiterar han countryartisten David Ritschard och Wilmer X-sångaren Nisse Hellberg. Han underhåller, sprudlar.

– Jag är på en bra plats i livet. Och det gäller även bandet. Jag tror att det har med privatlivet att göra. När det har varit skilsmässor och skit runt oss har vi bråkat.

2005 berättade Bo i Aftonbladet om hur trött han var på de andra medlemmarna, att smockan ibland låg i luften. Bråken är över sedan länge.

– Vår bästa tid är nu. Vi har mognat som människor och jag har mognat i min röst.

I den gröna bokhyllan mot väggen till hallen står Norrland av Po Tidholm. Boken handlar bland annat om skogen, flottningen och vargen. Men Bo längtar inte alls tillbaka till livet i Piteå.

– Jag är verkligen en stor Stockholmsälskare. Jag längtade hit redan när jag började läsa Fogelström, Rådström och Lundell. Det var inget snack om att jag ville flytta till den här staden. Och Stockholm har verkligen levererat.

Han jämför huvudstaden med Göteborg, där det ”alltid ska tjötas”.

– Folk här är ganska måna om att alla ska få ha en privat sfär. Det kan upplevas som kyligt men för oss norrbottningar passar det väldigt bra.

Så vad är du mest i själen – stockholmare eller Pitebo?

– Jag är ju stockholmare. Men jag är en stockholmare som åker hem till Piteå. Visst är det lite märkligt?