Så blev livet efter sprutan för 70-plussarna: ”Jag gick och köpte tre par skor”

Efter dos två tog Saimi Nilsson, 84, sin rollator och gick ner till stan. Innan hon visste ordet av hade hon köpt tre par skor. ”I den stunden fann jag en otrolig befrielse.” För ett år sedan medverkade hon i Hem & Hyras dokumentärserie ”Röster från isoleringen”. Nu har vi återsett tre av de medverkande för att ta reda på hur deras liv blivit efter sprutan.

För ett år sedan träffade Hem & Hyra tio män och kvinnor över 70 år som berättade hur deras liv tvärvände under pandemin. Det resulterade i dokumentärserien ”Röster från isoleringen”. Nu har vi åter besökt Margareta Ellgård, Saimi Nilsson och Bengt Kjellander. Det som är mest anmärkningsvärt är att en sådan enkel sak som att gå och handla kan betyda så mycket för en människas frihetsupplevelse. Men än är det inte över. Alla tre lever fortfarande på behörigt avstånd till sin nästa.

När pandemin bröt ut kände Margareta Ellgård att livet tagit slut. Tidigare levde hon ett ganska bekymmersfritt liv och reflekterat aldrig över sin ålder. Nu hade hon plötsligt blivit gammal över en natt.

Hon var livrädd att få sjukdomen och ville klara sig för att se hur det skulle gå för hennes barn. Därför följde hon alla rekommendationer till punkt och pricka. Hon slutade med mycket av det hon tyckte om. Träffade knappt några andra människor och när hon gick ut var det för att ta promenader. Ensam.

En sådan enkel sak som att gå och handla själv blev plötsligt förenat med livsfara. Hennes dotter fick sköta alla inköp. I somras gick Margareta Ellgård in i en matbutik för första gången på ett och ett halvt år. Det var med en skräckblandad förtjusning.

Första gången jag handlade var en väldigt märklig upplevelse. Det var både fantastiskt och skrämmande. Allting såg annorlunda ut. Det fanns en massa nya varor som jag inte hade sett förut. Jag kunde knappt bestämma mig för vad jag skulle köpa och sen började jag bli rädd. Det kändes obehagligt att vara så nära människor. Många brydde sig inte. De gick för nära inpå. Så det blev inte handlat särskilt mycket. Jag gick ut igen.

Efter vaccineringen känner jag att jag kan göra vad jag vill även om jag fortfarande håller avstånd. Jag har haft folk med mig i min bil. Jag har åkt tåg. Jag kan gå in i vilken affär jag vill.

Nu vet inte jag hur det är att sitta i fängelse på riktigt, men jag kan tänka mig att känslan att bli frisläppt är ungefär densamma som frisläppandet efter vaccinationerna och tiden som gick sen. Bara känslan av att kunna röra mig fritt och göra som jag vill. Det är helt otroligt! Jag tror det är samma känsla man har när man suttit i fängelse.

Innan pandemin åkte Saimi Nilsson och träffade sina vänner flera gånger i veckan. Det slutade hon med helt i mars 2020. På grund av sina underliggande sjukdomar visste Saimi att skulle hon drabbas av covid-19 skulle hon förmodligen inte klara sig.

En av de få hon träffade utomhus var grannen. Tillsammans gick de minst fem kilometer om dagen och pratade om allt. Räddningen blev fotoalbumen, promenaderna och bilturerna till havet dit hon åkte för att fika och bada.

Efter vaccineringen har Saimi fått tillbaka stora delar av sitt liv. Nu kan hon åka buss ner till stan och njuta av att gå omkring bland människorna.

Det är en befrielse. Jag känner mig tryggare. Jag är inte så rädd som jag var tidigare. Innan sprutorna valde jag att isolera mig för jag visste att om jag skulle bli sjuk hade jag inte klarat mig. Jag har underliggande sjukdomar så när jag blev vaccinerad kände jag mig friare. Nu kan jag gå ut på ett annat sätt.

Jag känner glädje över att jag kan äta lunch med mina kompisar. Vi har ingen närkontakt men vi kan sitta vid samma bord. Det var en lättnad som var otrolig. Att bli serverad mat hade jag inte upplevt på över ett år. Jag åt kycklinggryta, ris och sås.
Nu kan jag åka buss om jag vill. Jag kan gå ner på torget en lördag och sätta mig på bänken där nere och bara iaktta människor. Det är otroligt!

En dag tog jag min rollator och gick in i en skobutik. Det slutade med att jag hade köpt tre par skor. I den stunden fann jag en otrolig befrielse. Jag kan handla! Jag var själv nere och köpte skor. Jag var ensam i affären tillsammans med biträdet och det fungerade. Det är otroligt att det kan kännas så befriande att gå ner och handla. Då var jag stolt och lycklig.

Under pandemins första år gick Bengt Kjellander ner 12 kilo. Det var en direkt effekt av isoleringen eftersom dottern tagit över alla matinköp. Hon köpte inte dajm och mjölkchoklad, trots att han skrev det på shoppinglistan. Istället blev det mer av frukt och grönsaker.

Redan då var Bengt helt införstådd med att det inte skulle bli några större förändringar under 2020. Han hade sina tvivel angående 2021. Nu med facit i hand fick han många rätt. Bengt Kjellander har underliggande sjukdomar så även om han är vaccinerad måste han fortsätta leva försiktigt.

Efter andra sprutan inbillade jag mig att jag skulle kunna börja träffa gamla kompisar igen som förut men så har det inte blivit. Jag lever fortfarande ganska ensamt. Jag besöker inte kompisar och de kommer inte till mig. Vaccinet har inte ändrat på det.

Jag har underliggande sjukdomar så jag måste fortsätta leva försiktigt. Det jag unnar mig är att jag går till mitt stamcafé som är coronasäkert. Borden är placerade med stora avstånd. Dit går jag några gånger i veckan tillsammans med min dotters hund Melvin.

Enda skillnaden efter sprutorna är att ett gammalt kompisgäng återvänt till caféet. Vi ses men det är inte som förut. Vi har fortfarande inte hälsat på varandra på det gamla sättet och vi håller avstånd. Innan tog vi i hand och dunkade varandra i ryggen. Nu är det armbåge mot armbåge.

Jag har inte känt mig lika fri som jag var innan pandemin. Det är som om smittan sitter kvar i huvudet. Och nu snackar de om en tredje och en fjärde våg. Ja, vad ska man tro?