Sibille Attar gör nästa skiva från hyresfyran: ”Hemmet en extremt viktig plats”

Sibille Attar sov i trappuppgångar, och fick hjälp med stödboende. Men musiken blev till en krokig väg tillbaka, med kritikerhyllade skivor, gästspel i På spåret och samarbete med Dramaten. Från en fyra i Stockholm jobbar hon med första plattan på svenska.

”Det är en obeskrivlig känsla att verkligen verkligen inte ha någonstans att gå. Jag har sovit i tre trappuppgångar den senaste ­veckan. Jag vågar inte erkänna det för nån, men nu gör jag det för dig.”

Orden är hämtade ur Sibille Attars dagbok från ungdomsåren. De är in­lästa på låten ”1997”.

Det året flyttade hon till Stockholm. Men på grund av problem hemma stod hon ganska snart utan något fast boende.

– Jag hade inga vuxna, inga barndomskompisar i Stockholm, inga jättetajta, nära vänner. Så det blev väldigt utsatt. Kanske mer utsatt än det skulle ha ­varit för någon som kom från Stockholm.

Låten kommer från hennes senaste skiva “A history of silence” som hon precis turnerat färdigt med. Vi träffas i hennes hyresfyra på Södermalm i Stockholm, en höstmåndag när ljuset precis börjat leta sig in genom lägenhetsfönstren.

– Jag tycker det här känns lite töntigt, att jag ska sitta så här lite kristet och spela på min akustiska harpa, säger Sibille Attar från sin plats på vardagsrumsmattan, där hon placerats för fotograferingen.

Kanske förstärks den kristna ­känslan ­något av hennes kerubiska ­ansikte, ­lockiga hår, och det skimrande ­ljudet från harpans strängar som fyller ­rummet. Scenen påminner om ett ­sådant där ­klassiskt änglabokmärke som med hjälp av kristyr kan pysslas om till julgrans­dekoration.

Den som någon gång sett ­Sibille ­Attar uppträda live, till exempel när hon ­gästade ”På spåret” för några år ­sedan, har förmodligen sett auto­harpan, som instrumentet heter. Men i hemmet ­brukar den inte lämna arbetsrummet. Det är viktigt att skilja på det ­professionella och det privata.

– Jag har råkat bli en person som är väldigt ordningsam. För jag har kanske inte ett så ordningsamt inre. Jag behöver en ordningsam ram för annars skulle det flaxa iväg.

Därför finns instrumenten, datorn och anteckningsböckerna inramade av gråblå väggar i ett kontor i slutet av en korridor i lägenheten. Det är hemma­studion, med fönster mot inner­gården där lekande barns röster ekar mot ­fasaderna och läcker in i rummet.

Väggarna pryds av bilder på det egna, snart sexåriga, barnet, handskrivna post-it-påminnelser och posters med antirasistiska budskap. På hyllorna på väggen står det lådor på rad, uppmärkta med tydliga innehållsdeklarationer som ”sladdar” och “mikrofoner”. Ordning och reda. Men så ordnat har det inte alltid varit.

Ungdomsåren kan kanske i lite slarviga ordalag beskrivas som ”struliga”. 2001 fick hon ett stödboende via social­tjänsten. Hon gick aldrig ut gymnasiet, men började plugga på grafikskola. Som person var hon otålig och rastlös. Att skriva låtar och göra musik gick fortare än att arbeta med grafik. Så samtidigt spelade och sjöng hon i olika band.

– Jag var en musiker bland alla ­andra. Men eftersom jag alltid var ­ensam ­kvinna så blev det min strategi att vara värst och grövst. Att festa mest, röja hårdast och det fungerar ju ett tag. Men inte så länge.

”All my friends are alcoholics. I’m probably the same. They keep staying in their bubble. And I can’t keep myself out of trouble”, sjunger Sibille Attar på låten ”Alcoholics” från 2012.

Hon kunde samtidigt jobba svart på en krog för att finansiera ett halvår av att ”röja runt” i New York. Hon reste runt i världen, flyttade till Glasgow och hamnade i ett destruktivt förhållande kantat av mycket festande.

Men väl ute ur det förhållande uppstod plötsligt en möjlighet att starta en solokarriär i Sverige. En skiva med bandet Ingenting som Sibille Attar gästsjöng på gick bra i hemlandet. Hon återvände för att satsa på musiken. Men solokarriären inleddes också ”struligt”.

– Jag jobbade med folk som inte hade en särskilt unik bild av vad en ­kvinnlig artist ska vara i den kommersiella ­världen. Nu ser det annorlunda ut, men då skulle du gärna vara sval och mystisk och jag kämpade på för att passa in. Det gick inte jättebra, säger Sibille leende.

– Jag kände mig väldigt påpassad hela tiden, från alla möjliga håll. Jag kände mig censurerad.

Det slutade med konflikt med skivbolaget och hon var tvungen att fajtas för att få rätten till sin egen musik. Efteråt kände hon sig upptuggad och utspottad. Men det var varken första eller sista gången hon tog en fajt. Ett exempel är när hon några år senare jobbade i bokaffär, och utmanade cheferna angående utbudet i butiken.

– Jag var bråkig tyvärr. Det var en bok där man skulle para ihop flickor med hushållssysslor och pojkar med sport. Då organiserade vi oss i vår butik och vd:n fick komma på besök.

Du var besvärlig?

– Ja, det är en röd tråd i hela mitt liv, i alla branscher jag jobbat i, på gott och ont.

Ett annat exempel är när hon skrev och sjöng på Håkan ­Hellströms ­skiva ”Rampljus” och musik­kritikern ­Andres Lokko i sin ­recension uttryckte det som att Göteborgsartisten fått sällskap av ”ett entourage av flickvänner, fruar och ­flöjtister”.

­– Det gjorde ont, det var för jävla sjukt faktiskt, säger Sibille Attar, som reagerade.

Andres Lokko pudlade efter protesterna och ändrade sin förminskande formulering. En anledning till att hon valde att ­reagera var att flera yngre kollegor också var med och gästade.

– Jag hade aldrig sagt till om inte ­Esther och Klara Keller var med på ­skivan. Annars hade jag nog valt bort det. Men jag sjöng också på grejer när jag var i den åldern och då hade jag nog inte sagt ifrån. Nu kan jag göra det. För nu spelar det ingen roll för mig.

Efter den första tiden som solo­artist, under en period som ­föräldraledig, var Sibille Attar osäker på om hon över ­huvud taget skulle fortsätta med musiken. Men hon kom fram till att hon skulle satsa fullt ut i stället för att ge upp. 2019 tog hon steget och sa upp sig från det jobb hon hade vid sidan av musiken.

– Jag gick i terapi och förstod att jag varit driven av och agerat utifrån ­rädsla. Det förändrade mig ganska mycket som människa. Det som hände var att jag ­började se mitt eget värde. Då fick jag acceptera att jag nog inte var så utsatt som jag känt mig.

Sibille Attar är en färgstark person, i ett färgstarkt hem. Köket går i en färg hon beskriver som Marie-Louise Ekman-­rosa. I sekelskifteslägenheten finns små skulpturer, fotografier och inredningsdetaljer av konstnärer hon beundrar och i vissa fall känner personligen.

Sina sovrumsmattor har hon till ­exempel lånat av konstnären Siri Carlén. Som en bonus fick hon då vardags­rumsmattan som gåva.

Lägenheten vårdar hon ömt, eftersom hon vet hur det är att inte ha någonstans att bo. Hennes egna erfarenheter från bostadsmarknaden, och en inkomst som kulturarbetare, gör att hon engagerar sig i bostadsfrågan.

På sociala medier har hon protesterat mot marknadshyror. Och i sitt eget hus var hon drivande i att starta en LH, alltså en lokal hyresgästförening.

– Jag var ordförande i två år. Under de åren lyckades vi påverka jättemycket hur vår gård byggdes om. Vi fick loss en lokal i huset som skulle renoveras. Vi organiserade oss för trygghet. Det har varit jätteroligt och jag har lärt mig jättemycket. Vi fick mycket bra gjort.

Men trots kärleken till huset och ­lägenheten kommer Sibille Attar snart att flytta vidare. Hon trålar på nätet efter ett billigare boende. Samtidigt går hon även vidare som artist, och jobbar nu på första skivan helt på svenska. Med den ser hon fram emot att inte vara helt ­ensam i sitt arbete med musiken.

– Jag känner för första gången att jag är öppen för att känna tillit igen. Så har jag känt ganska länge nu.