Stadsflytten nära sluta i kaos: ”Inte alla som varit med om att tappa ett hus”

Det skulle bli Östergötlands Skansen, men det höll på att gå tokigt. ”Vi råkade tappa ett hus”, berättar historikern och författaren Gunnar Elfström.

Många har säkert följt den stadsomvandling som pågår i Kiruna och Gällivare/Malmberget på grund av gruvbrytningen. Nyligen direktsände SVT flytten av Kiruna kyrka under två dygn. Även i Linköping väckte det stor uppmärksamhet när mellan 80 och 90 byggnader skulle flyttas till området som då låg i stadens utkant.

Det är en av de största stadsflyttarna i svensk historia och målet var att skapa en östgötsk motsvarighet till Skansen i Stockholm, enligt ett förslag som lämnades in till stadsfullmäktige 1944 från dåvarande kommunpolitiker Lennart Sjöberg.

Två tredjedelar av husen plockades ner och fraktades i delar medan en tredjedel transporterades hela på trailer. Gunnar Elfström, historiker och författare, berättar om när det andra huset på tur, Mamsellernas hus, kördes genom staden mitt i natten.

– Det var i februari månad 1952 och det var fullt med folk på stan. Länsstyrelsen hade beslutat att korvkioskerna fick vara öppna under natten. Sådant var ju mycket mer reglerat på den tiden, säger han.

Det gick bra. Desto mer dramatiskt blev det när den så kallade Wallenbergska gården skulle flyttas till sin nya plats. Det är huset där André Oscar Wallenberg, grundaren av det Wallenbergska imperiet, föddes 1816.

– Det är inte alla som varit med om att tappa ett hus, men det har jag varit, säger Gunnar Elfström och beskriver händelseförloppet:

– Någonting hände med lufttrycket på trailern så den började luta. Sakta, sakta gled huset av och stannade mot ett skärmtak. Det hamnade på förstasidan i Aftonbladet.

Det hela slutade lyckligt.

– Huset ställdes på plats och fick stå en vinter och det läkte. Det rättade till sig själv. Husen från den tiden var välbyggda, säger Gunnar Elfström, som under många år var chef för Gamla Linköping.

Syftet med stadsflytten var att samla husen som ansågs värda att bevara när stadskärnan sanerades och många byggnader revs. Linköping växte snabbt, mellan 1939 och 1949 ökade befolkningen med 50 procent.

– Det var stor bostadsbrist. Man måste förstå att många av beslutsfattarna vid den här tiden själva växt upp i dåliga bostäder och såg inte husen som värdefull kulturbebyggelse.

Trots det valde man att spara en del till eftervärlden. Men flytten kostade. Exakt hur mycket notan slutade på går inte att säga, enligt Gunnar Elfström. Det ekonomiska löstes genom att olika företag och organisationer stod för kostnaderna för varsitt hus, som sedan donerades till kommunen. Området är i dag friluftsmuseum, men också ett bostadsområde med 31 hyreslägenheter i stadskvarteren i Gamla Linköping och två i närliggande Valla friluftsområde. Skälet till att man hyr ut bostäder är bland annat ekonomin. Pengarna som uthyrningen ger behövs till skötsel och underhåll. Men man ville också ha ett levande område där människor rör sig dygnets alla timmar och det lyser ur fönstren.

Sedan slutet av 1980-talet ägs och förvaltas de byggnader som är hyreshus av Kulturfastigheter, som är ett dotterbolag till kommunala Stångåstaden. Bolaget har en egen kö och till skillnad mot hos Stångåstaden kostar det pengar att stå i den, 250 kronor per år.

Enligt Kulturfastigheters vd, Theresé Lindh, är orsaken framför allt administrativ.

– Jag tror att vi annars skulle få en alldeles för stor kö i förhållande till hur många lägenheter vi har. Folk förstår nog inte hur lång tid det tar att få lägenhet här, men vi släpper en om året till uthyrning i snitt. Det är få lägenheter och låg omflyttning.

Genom att ta en avgift tror hon att bara de som verkligen är intresserade väljer att stå i kö. Det är viktigt för hyresvärden att de som flyttar in förstår att det är en museimiljö de väljer att bosätta sig i.

– Det är ett unikt boende som inte finns på så många platser. Vi vill bevara den speciella känslan, säger Theresé Lindh.

Därför är de speciella regler som den som flyttar in accepterar att följa nödvändiga, menar hon.

– Vi går igenom det redan när man ställer sig i kö och sedan igen när vi skriver hyresavtalet. Att det är allmänna trädgårdar och att vi inte vill att man har neonbelysning i fönstren till exempel.

Vad händer om någon vägrar att följa reglerna?

– Det har jag aldrig varit med om. Vi har aldrig behövt ställa det på sin spets och få det prövat. Vi brukar ha en dialog och förklara varför vi vill ha det på ett visst sätt och då brukar hyresgästerna förstå det, säger Theresé Lindh.

Hyresgäster tycker att det gick för långt när de fick en lapp från museet i brevlådan för att de ställt blomkrukor utanför huset. Vad säger du om det?

– Det var nog länge sen. Vi jobbar inte på det sättet, utan har en personlig dialog och försöker hitta en lösning tillsammans. Om man till exempel har en belysning som känns väldigt modern så kanske det går att placera den så att den inte syns från utsidan.

I området finns också bostäder som ingen bor i, utan som är museum även invändigt.

– Det är två hem som är internationellt märkvärdiga. För att de är helt intakta där människan bara gått ut och stängt dörren efter sig. En fanjunkarbostad och en arbetarbostad, berättar Gunnar Elfström.

I den senare går det till exempel att se konserverade äpplen, stoppade strumpor och tandborstar från 1960-talet.

– Allt finns kvar för framtiden, säger Gunnar Elfström.