Våldet tog över Klaras hem – så lyckades hon bli fri

Varje år polisanmäls tiotusentals brott i nära relation i Sverige. Mörkertalet är skyhögt. Klaras tryggaste plats blev livsfarlig när pojkvännen flyttade in. Hem & Hyra har följt hennes kamp för att få ut honom – en process som tog flera år.

Podd. När våldet tar över – hör hur Klara tog tillbaka sitt hem

 

Facebook orsakar det första slaget. Det är hårt och träffar nära höger öga. Han slår henne med hennes egen mobil. Nyss hemkommen från krogen i sommarkvällen, full och rasande. Han har upptäckt att hon inte har raderat kontakter från sin Facebook-profil.

Desperat rafsar hon fram mobilen ur soffan, lovar lösa det direkt. Men innan hon hinner tänka ut hur man gör sliter han åt sig luren. Sedan kommer smällen.

När hon skriker på polis hoppas hon att någon av grannarna i det lyhörda hyreshuset ska höra. I efterhand är hon säker på att de gjort det. Men ingen knackar på. I stället tvingar han henne att radera appen.

– Jag tog bort allting. Jag slutade vara på Instagram, på Facebook. Allting.

Vi kallar henne Klara. Berättelsen om hennes krympande livsrum kunde lika gärna vara någon annans. Under förra året polisanmäldes 32 000 brott i nära relation mot vuxna i Sverige.

Men bara knappt fyra procent av dem som utsätts går till polisen, enligt myndigheten Brå. Det skulle betyda att ytterligare cirka 790 000 svenskar drabbades i fjol, utan att synas i statistiken.

I åtta år har västsvenska Klara levt med frågan närmast huden: Varför går hon inte bara? Det här är hennes berättelse. Om varför det är så omöjligt att lämna – och om hur hon trots allt lyckades.

Första fasen: förälskelsen

Hans vackra leende är det första hon lägger märke till när de träffas första gången. Han har samma humor som hon, samma musiksmak. De kommer snabbt närmare varandra. Han uppmuntrar henne att berätta om tidigare relationer som skavt.

Men snart nog vänds förtroendena emot henne. Han vill att hon ska vara felfri, upphöjd ovan allt. Samtidigt beskyller han henne för att vara en slampa. En av hennes vänner reagerar tidigt:

– Det här låter inte bra.

Snart står hans flyttkartonger i hennes hall.

Nattliga bråk blir vardag. Om hon somnat sliter han av henne täcket, drar henne i håret, tvingar henne vaken. Går på om alla fel hon gör. Ute bland folk på stan pratar han högt om vilka sexuella tjänster han ska kräva av henne när de kommer hem. Hon lovar snabbt, bara han slutar. Skammen.

Mörka molnbankar växer sig snabbt hotfullt stora i den tidigare så trygga, men ensamma, lägenheten. Efter ett halvår kommer Facebookutbrottet. Tanken tar form: Hur ska jag få ut honom?

– Men jag vacklade. Och jag var jättekär. Om jag gör som han säger, då kanske han slutar.

Om jag gör som han säger, då kanske han slutar.

När de varit ihop ett år träffar hon på hans ex. Samtalet är uppriktigt, och exet varnar. Klara frågar rakt ut om hon har fått stryk.

– ”Bara en gång”, sa hon. Och då visste jag. Det sker inte bara en gång.

Hämtad av polisen

Klara vet knappt hur länge massagestaven legat bortglömd långt in i klädkammaren, en gammal skämtpresent från tjejkompisarna. Men en natt när de just kommit hem släpar han oväntat med sig henne dit. Tonfallet tänder alla varningslampor – ”kom ska du få se”.

– Vad fan är det här?! Vad fan håller du på med?!

Han sliter fram massagestaven. Trycker upp henne mot väggen inne i klädkammaren. Tar stryptag. Slår henne i ansiktet med sexleksaken. Klara flyr ut i trapphuset. Knappar fumligt in 112 på mobilen hon har i handen. Polispatrullen är där på bara några minuter.

– Jag fick stå i vardagsrummet, och den ena polisen höll honom i sovrummet. Och så sa de att vi tar med oss honom nu.

Lägenheten blir dödstyst när de gått. Villrådigt kryper hon till sist ner i deras gemensamma säng.

– Jag sov ingenting den natten.

Anmälan som polispatrullen upprättar läggs snart ner. Men vanmakten byggs upp som i en tryckkokare, och förtvivlan måste ut. Hennes lösning blir att ta ut den på sig själv.

Pressad till sammanbrott

På köksgolvet har hon segnat ner i sitt eget blod. Bredvid henne ligger kökskniven. Snittet i underarmen är djupt och flera centimeter långt. Livet rinner ut i varma, röda pulsslag.

Bråket har pågått i timmar. Hon har för länge sedan tappat kontrollen. När han pausar för att gå på toa har hon bara en tanke i huvudet: Han måste vara tyst, jag orkar inte höra det här mer om mig.

– Och så skar jag mig. I stället för att ge mig på honom. Jag förlorade så mycket blod att jag ramlade ihop. Det var blod överallt.

Det var blod överallt.

Ambulansteamet han ringer dit har sällskap av polis. Men patrullen ingriper inte eftersom Klara skurit sig själv. På akuten får hon sy. När det är klart vägrar hon att åka hem.

– Då hade han knäckt mig så mycket att jag nästan var psykotisk. Jag stod och skrek på psykakuten. Och han satt med mig där. Tog hand om mig. Som att det inte var han som hade skapat det.

Hon sover ryckigt i en av regionens sjukhussängar. På besökstiden nästa dag dyker han upp igen.

– Då la jag mig i hans knä. Och så bara slocknade jag där, i två timmar. En så konstig trygghet.

Vårdpersonalen är orolig. De vill att hon stannar. Men Klara insisterar på att åka hem med sin man. Det är hennes barnvecka, då kan hon inte ligga på psyket. Hon sjukskriver sig inte ens. Ingen får veta hur illa det är.

Ett första försök att fly

Knivdramat gör ändå skillnad. I hemlighet packar Klara en flyktväska och träffar sin mamma. De har normalt inte så mycket kontakt. Kanske är det därför överrumplingen fungerar.

Klaras mamma avkräver sambon nycklarna till dotterns lägenhet – och får dem faktiskt. Ett kort tag känns det som att uppbrottet kan gå vägen. Men det är sommar, mitt i semestern, och Klaras kontaktnät har skrumpnat ihop till nästan ingenting.

– Jag hade ingen hjälp. Jag tror inte att jag ringde någon.

Hon håller sig hemifrån, sover hos släktingar, bryter ihop av stress varje gång han ringer. Men så, genom kollektivtrafikens fönster, möter hon hans blick. Han står på hållplatsen där hon rullar in:

– Snälla, vi måste prata.

Klara vet att folk i hennes närhet dömer henne, och att hans ånger kommer att falna. Men hon vänder tillbaka. Att bryta är för svårt, hon står för ensam.

Grannar som börjat ana oråd bekräftar sitt stöd. I hemlighet startar de en gruppchatt, redo att rycka ut om det skulle behövas.

– Vår telefon är på dygnet runt, säger en av dem till Klara.

Varannan vecka försöker hon skydda sitt barn från bråken. Skolan gör en orosanmälan. Socialtjänsten erbjuder skyddat boende, men då kan inte dottern följa med. Klara tackar nej.

När det är som värst hemma gör socialtjänsten en akut riskbedömning inför helgen, för att mäta sannolikheten för väntande våld. Klara får höra att det kallas att ”göra en fredag”. Hon får maxpoäng.

Stresströskeln är nednött av ständig larmberedskap. För läkaren på vårdcentralen beskriver hon sina panikångestattacker och konstanta munsår, sin krånglande mage, minnesförlusten och svårigheten att slå fast vad som faktiskt har hänt och inte. Hon känner sig yr, får rejäla vredesutbrott, gråter vid minsta motgång.

Första steget på vägen ut

Men på kaosets grumliga botten börjar ett beslut att gro. Det avgörande stödet kommer från familjen.

– Mina syskon sa att du måste prata om det här. Det räcker nu. Men det kommer ta tid, och vi är här för dig. Det här gör man inte på en dag, eller en vecka. Vi kommer aldrig att döma dig.

Vi kommer aldrig att döma dig.

Sociala medier orsakade första slaget. Men där börjar också vägen ut. En dag dyker ett nytt anonymt konto upp på en av plattformarna. Det blir som en digital dagbok. Med tiden ska hundratals följare komma att följa Klaras process att lämna, steg för steg.

Ytterst försiktigt börjar hon återuppliva sitt nätverk. Varje gång raderar hon Messenger-appen efteråt. En gammal bekant visar sig ha en tom övernattningslägenhet i samma stad som Klara bor i. Nycklarna är hennes om hon vill låna dem. Möjligheten svindlar. Det tar flera månader att våga fatta beslutet. Hennes sambo förstår ingenting när hon till slut släpper bomben, våren 2021.

– Nu har jag hittat någonstans att bo, och nu flyttar jag!

Nya rutiner i lånelägenheten

Ensamheten är som en slägga. På sitt konto skriver hon anonymt: Hade jag vetat detta hade jag aldrig flyttat. Men i kommentarsfältet kommer stöd. Vi finns här! Bara att skicka ett meddelande. Det blir bättre. Du är inte ensam. Hjärtemojis.

Var hon bor är hemligt på mer än ett sätt, andrahandslägenheten hyrs ut svart. Sambon ringer och ringer, full av nedvärderande kommentarer. Men hennes lånade hem ger en ny sorts trygghet, även om hon är rädd.

– Han visste inte var jag bodde, och det var portkod. Jätteskönt.

Under månaderna i andrahandslägenheten bygger hon upp sina egna rutiner. På mataffären tar hon automatiskt den rödbetssallad som hon vet att han brukar förvänta sig till köttbullemackan. Sedan kommer hon på sig själv, och väljer en annan sort. Tänker beslutsamt att det här ska han inte få ta ifrån mig igen.

– Det startade en process som jag inte hade kunnat starta när jag bodde hemma med honom. Jag hittade tillbaka till vem jag är.

Det startade en process som jag inte hade kunnat starta när jag bodde hemma med honom.

Som en motståndshandling köper hon en dag ett par röda, högklackade skor.

– De betyder jättemycket. Om det någon gång blir fel på dem så kommer jag att ställa upp dem på en hylla. Jag kommer aldrig att slänga dem.

Men ingen har sagt att det är enkelt. Klara har aktiv stöttning av Alla kvinnors hus, en kvinnojour som erbjuder samtalsbehandling via telefon från Stockholm. Extra tuffa dagar ringer hon flera gånger.

– Jag fick så många svar på hur de här männen gör. Och då kunde jag känna att skulden inte är min.

Rösten i luren peppar henne att inte åka hem till lägenheten och hämta grejer fast hon stundtals längtar dit. Säger: du kan ringa tillbaka till mig om någon timme om du behöver.

Den farligaste fasen

När augusti kommer måste hon lämna lånelägenheten och flytta hem. De röda klackskorna är med, stressnivån skyhög. Hon vet att det är en farlig fas nu. Samtidigt är det som att processen inte längre går att stoppa. Rädslan trängs tillbaka av en monumental ilska.

Kanske är det hennes beslutsamhet som får honom att krympa. Nu är det han som gråter. Klara flyttar in i gästrummet, inreder det efter sin egen smak och sätter upp tavlor hon vet att han inte gillar. Rummet blir hennes territorium.

Men bostadsfrågan måste lösas. Sambon vägrar flytta ut och bostadskön är lång.

– Jag har stått i hemlighet på Boplats i tre år. Först gjorde jag det i fyra år. Då upptäckte han det, och då fick jag radera det.

Varför slänger du inte ut honom, det är ju din lägenhet? Ja, varför gör jag inte det?

Hon inleder en bytesjakt – hennes stora, älskade lägenhet mot två mindre. Par och barnfamiljer kommer på visning, hon och sambon åker och tittar på andras hem. Han protesterar inte. Å andra sidan samarbetar han inte heller, utan letar fel på byteslägenheterna tills han hittar dem.

Klara undersöker också ett annat spår: bodelning via tingsrätten. Men processen är dyr och tar många månader, hon vågar inte provocera honom med det. Ett byte vore bäst, trots allt. Det går nog snabbare.

Vi håller en diskret men regelbunden kontakt den här tiden, via varsitt anonymt konto i sociala medier och kontantkort som inte går att spåra. Klara är välformulerad, klarsynt och nyanserad, med fast inkomst och eget förstahandskontrakt. Det är svårt att förstå hur hon kunde fastna så hårt i något sådant här.

– De där frågorna: Men det är väl bara att gå? Varför slänger du inte ut honom, det är ju din lägenhet? Ja, varför gör jag inte det? Och så skäms man. Det är så lätt för andra. De förstår inte att en traumabindning är ungefär som de här som blir inlåsta i flera år, och när de väl lämnar så tycker de synd om förövaren. Det här är ungefär samma.

En högst oväntad vändning

Plötsligt, i februari, händer det. Efter jobbet kommer han hem och berättar att han har hittat en lägenhet. Ett förstahandskontrakt hos en privatvärd, med snabb inflyttning. Klara tappar hakan.

– Jag trodde inte på det.

Men när vi hörs på telefon nästa gång har det sista flyttlasset gått, en måndag i början av mars.

Så när du vaknade på tisdagsmorgonen – på internationella kvinnodagen – så vaknade du till din egen lägenhet?

– Shit, det har jag inte tänkt på! Gud vad häftigt! Ja, det gjorde jag.

Flytten har orsakat flera veckors turbulens. Återigen har hon varit extra vaksam på beteendeförändringar, varningstecken. Uppbrottstid är farotid. Men det har inte blivit så den här gången heller. Att det fysiska våldet mattats av genom åren bidrar förstås.

– Ja, absolut. Jag har inte riskerat att bli strypt. Då hade jag inte kunnat bo här. Och jag har inte varit rädd för att det blir så illa att jag skadar mig själv. Eller att han skadar mig så att jag hamnar på psyket. Han har försökt några gånger, att trycka ner mig riktigt ordentligt. Men det funkar inte längre.

Det låter nästan för bra för att vara sant, och egentligen borde berättelsen sluta här. Klara kan alltså bo kvar i sin gamla lägenhet, trots att han vet var hon finns. Just den här vårdagen låter det som att det skulle kunna vara hållbart – så länge hon orkar stå emot. För nu är han sitt allra snällaste och mest respektfulla jag.

– Det är precis så här han gör. Han håvar in mig. Men nu vet jag också att jag kan stänga min dörr. Gå hem och vara trygg. Det får ta lite tid. Det kommer kanske sluta med att jag inte pratar med honom varje dag, utan kanske var tredje dag. Och sedan kanske se honom en gång i veckan och sedan kanske en gång i månaden.

Det är precis så här han gör. Han håvar in mig.

Jag kan inte dölja min förvåning. Vid det här laget har jag följt Klaras kamp på nära håll i månader. Pratar de alltså varje dag?

– Ja, det har blivit så nu. Med post och grejer som han har glömt kvar.

Har det varit ett alternativ för dig att bryta helt?

– Ja, det har det. Men jag är inte där. Det är för stort traumaband just nu. Jag vet att det kommer att ske en dag. Men just nu ser det ut så här.

Månaderna går. Klara hjälper sitt ex med datorn, tvättråd, vilka batterier han ska köpa. Samtidigt märker hon att han håller koll på var i stan hon rör sig, vilka hon träffar. Det gör henne illa till mods. Att klippa en gång räcker uppenbarligen inte. Klara får klippa och klippa, trots att hon fått ut honom ur sitt hem.

På sommaren kommer bakslaget. Han träffar en annan. Egentligen borde det vara det bästa som kunde hända, men Klaras värld rämnar. Hon förstår inte varför – hon har önskat sig detta i flera år. Med ångestdämpande medicin tar hon sig till jobbet, sitter där darrig med andnöd. ”Jag som var så stark för tre veckor sedan. Hur kunde jag bli sådan här?”

Återfallet

På hennes initiativ bryter de kontakten under sommaren. Hon sätter en deadline: inte före september. Sista veckan i augusti ringer han. Vill berätta att han lämnat sin sommarflört, eftersom det är Klara han älskar.

– Och jag tror att jag sa nej hundra gånger. Till att gå tillbaka. Och han har fortsatt och fortsatt. Och nu har jag träffat honom ganska mycket faktiskt. Men jag vet ju att det här aldrig kommer att fungera. Jag kommer råka illa ut.

Ska allt bara börja om nu? Nej, återfallet blir kortare den här gången. När hösten blir vinter tar Klara ny sats. Helt nyligen ses vi igen.

– Vi har haft noll kontakt i två månader nu. Jag mår faktiskt bra. Jag har ett helt annat nätverk nu. Så jag tror att jag kommer klara det den här gången. Jag vet att det är bara ett spel. Den här hösten blev tio gånger värre i stället.

Vad skulle du säga till någon som befinner sig där du var för två år sedan?

– Jag skulle säga att det är så jävla jobbigt. Som att komma ut från ett fängelse. Man har varit kontrollerad, blivit nedtryckt, tassat på tå. Det är förvirrande att börja leva. Men det blir bättre.

Känner du igen dig? Här kan du få hjälp:

• Kvinnofridslinjen, 020-505050
• Valfri kvinnojour nära dig, sök på roks.se/hittaenjour eller unizonjourer.se/hitta-stod
• Nationella telefonlinjen Välj att sluta, 020-555666
• Sajten ungarelationer.se
• Chatten killar.se