Eija vill slå in stängda dörrar

Hennes böcker handlar om underklassen och viljan att förändra samhället. Idag står Eija Hetekivi med en fot i litteraturens finrum. Samtidigt städar hon trappor för att få ekonomin att gå ihop.

Eija Hetekvi har varit hemma och hämtat sin kofot. Sen gick hon tillbaka en gång till och hämtade en väska.

– Jag kom på att jag kanske skulle ha något att stoppa den i. Här kanske inte folk bryr sig så mycket i och för sig, men i alla fall.

Vi har bett henne ta med sig några betydelsefulla prylar till intervjun. Hon vill inte träffas i hemmet, så vi ses strax intill, vid Wieselgrensplatsen. Ett vindpinat 50-talscentrum på Hisingen i Göteborg.

– Jag trivs i den här stadsdelen, här känner jag igen mig. Det bor många gamla Volvoarbetare här och det är en bra blandning på folk, det finns ingen stiffhet. Jag bodde några år i en kranskommun, men där var för medelklassigt. Aldrig mer, säger Eija Hetekivi.

Hennes nuvarande bostad ligger närmare Göteborgs centrum än betongförorterna Gårdsten och Bergsjön, där hon växte upp. Men Eija Hetekivi betonar att hon egentligen inte valt att bosätta sig här.

– Valet jag hade var mellan att bo och inte bo. Det är ett privilegium att kunna välja mellan stadsdelar, säger hon.

När hon flyttade hit i början på 2010-talet hade hon varit hemlös i nästan ett år efter en akut skilsmässa. Varken pengar eller kötid fanns.

Utvägen blev den privata fastighetsägaren som hon tidigare städat trappor och lägenheter åt. Tack vare kontakten med ägarfamiljen fick hon ett hyreskontrakt åt sig och sina två barn. 

– Jag tycker det är för jävligt. Vad gör alla utan kontakter? Jag tittade på Ekonomibyrån på tv igår, Andreas Cervenka pratade om sin nya bok om bostadsmarknaden. De sa ordet ”bostadskarriär” minst tio gånger. Det var bara medelklassperspektiv. Jag blir så jävla förbannad, säger Eija Hetekivi.

Hennes egen senaste bok ”Klassdörrar” är en fotobok. Under tolv års tid har Eija Hetekivi fotograferat ytterdörrar. Från lyxiga portar i stadskärnornas stenpalats, till dörrar på förfallna rivningshus eller ingångar till soprum.

Mellan bilderna infogas fakta om hemlöshet i Sverige och citat från hemlösa människor.

Den inledande texten handlar om henne själv och hennes pappa och knyter an till uppväxtskildringen ”Ingenbarnsland” som hon debuterade med 2012.

Känner du fortfarande att hemlöshet är något som ligger nära din egen verklighet?

– No shit. Ännu mer idag, samhället har bara blivit värre för dem som är fattiga. Vem har råd att betala hyrorna som gäller nu? Jag bor i en av de gamla lägenheterna i stan som fortfarande inte är renoverad och håller andan för att inte min hyra också ska höjas. Bara några hundra meter bort kostar en lika stor lägenhet dubbelt så mycket, säger Eija Hetekivi.

Nu arbetar hon med sin nästa bok som spinner vidare på samma tema. Det ska bli en roman som handlar om fattiga och hemlösa.

– Jag har hängt med hemlösa mer intensivt de senaste två åren, en del av dem är gamla barndomsvänner till mig, säger hon.

Kontakten finns också i hennes andra syssla, som handlar om att handleda unga kvinnor i deras eget skrivande.

– Det är kvinnor ur underklassen, flera av dem är eller har varit hemlösa. De skickar texter till mig, jag läser och ger pepp. Tjejerna har så otroligt mycket att berätta, det finns en enorm kraft från första sidan, säger Eija Hetekivi.

Gruppen startade kort efter hennes egen romandebut. Vissa av kvinnorna har varit med sedan dess, andra har fallit ifrån och nya har kommit till.

– Några har dött, andra har inte fått fortsätta skriva för sina bröder. För många är det en kamp mot den psykiska ohälsan. Men ibland får jag helt enkelt börja vår träff med att köpa hamburgare på Donken, för de har inte ätit något den dagen. Är man hungrig kan man inte skriva, säger Eija Hetekivi.

Sin egen bakgrund har hon beskrivit i den självbiografiska romantrilogin om Miira. Född 1973, uppvuxen med föräldrar från Finland och ”tvingad att bli invandrare” genom att placeras i hemspråksklass i hela grundskolan. Hon hoppade av gymnasiet efter två dagar.

Efter några år med trappstädning och restaurangarbete läste hon i kapp på Komvux.

– Jag fick börja med att läsa in högstadiet på svenska. Jag kunde ju bara matten och allt annat på finska.

Senare pluggade hon till lärare på universitetet. Det var i samband med det som skrivandet började, från början enbart med tanken på att hon skrev för sina barn.

Numera har Eija Hetekivi lämnat skolsystemet, med löfte att inte återvända förrän den svenska marknadsskolan avskaffats.

”Ett himla stipendiesökande” gör att hon i stället försörjer sig genom skrivcoachandet och det egna författandet.

– Sedan städar jag fortfarande ibland, men jag funderar på att ta mer sådana jobb. Om jag till exempel bara trappstädade mitt eget hus en gång i veckan skulle det nästan räcka till hyran. Bättre betalt än att vara författare, haha! Min mamma städar fortfarande, hon är 79.

Hur orkar hon det?

– Jag frågade henne också, då svarade hon ”jag har två ben”. Hon gör det både för att pensionen inte räcker och för att ha något att göra, ett syfte. Hon är nog Sveriges äldsta trappstädare. Men hon säger att hon ska lägga av när hon fyller 80.

När Eija Hetekivi debuterade fick hon mycket uppmärksamhet för sin kombination av hårt innehåll och stor språkglädje, med många hemgjorda dubbelord och halsbrytande formuleringar.

Hur mycket skriver du för att det är kul?

– Jag har bara skrivit för att det är kul. Nu måste jag kämpa för att inte börja se det som ett jobb. Men det är fruktansvärt jobbigt att skriva också. Jag tror jag vet vad jag gör, men sen är det plötsligt bara en trasselhärva som mitt svintohår. Jag får ett anfall och skriker, allt jobbar sig.

När man läser ”Klassdörrar” förstår man att väldigt mycket i dina böcker om Miira är självupplevt, även om hon är en romanfigur.

– Jag använder mina erfarenheter och min fantasi när jag skriver. Jag tänker inte ”nu ska jag skapa en romanfigur”. Det som driver mig är förändringsviljan. Klass och kön. Jag förstår inte hur man gör annars. Om man ska behöva sitta och tänka ut vad man ska skriva, då betyder ju inte boken något mer än att någon vill bli en författare.

I början ställde du nästan inte upp på intervjuer, men genom åren har du börjat dyka upp i fler och fler kultursammanhang. Är du rädd att bli en insider?

– Det är ju till viss del ofrånkomligt hur mycket man än kämpar emot. Det är en sorg, för det finns risk att det förändrar ens verklighetsuppfattning. Jag vill inte bli en odräglig kulturmänniska. Jag tackar fortfarande nej till många saker, jag vill inte glida för mycket.

Hur ofta blir du arg?

– Jag blir arg varje dag. Blir inte du? Men sen får man inte glömma att leva själv också.