Här dumpas de oönskade i utsatta områden: ”Barnfamiljer vill inte ha socialfall inpå sig”

Det har gått sex år sedan Jonas tog sin sista sup. En daglig kamp som försvåras av att bo i ett kvarter där kommunen placerar flera i samma situation: de oönskade. Satta att bo på oälskade adresser. Hem & Hyras granskning visar att kommuner klumpar ihop sociala kontrakt. Trots att forskningen visar att det är fel.

Jonas blev rädd, ­stängde dörren och höll sig på sin kant i flera veckor. I trappuppgången hade ­nämligen en ny granne flyttat in. Grannen hade, liksom han själv, socialt kontrakt via Karlstads kommun. Ett kontrakt som i Jonas fall hjälpt honom att hålla sig nykter. Sex år nu. Ändå – och just på grund av det – ville han inte ha någon som helst kontakt med den nya grannen

– Hon var påverkad och tog hit folk utan rent mjöl i påsen. Jag blev orolig att det var gamla bekanta som jag inte vill umgås med, säger Jonas som egentligen heter något annat.

Sociala kontrakt är lägenheter som kommunerna oftast hyr i första hand men ibland även äger – och där människor med till exempel psykisk ohälsa eller missbruksproblematik får bo i andra hand.

Det får man efter biståndsbeslut hos socialförvaltningen när chanserna till ett eget kontrakt är körda. Ett sätt att rädda människor från att bo på gatan. En möjlighet att kunna vända livet på rätt köl igen.

Jonas hade druckit varje kväll i tio år. Först för att kunna slappna av från ett stressigt arbete. Sedan för att kroppen krävde sitt. Han började missköta arbetet, sjukskrev sig ofta och kom med bortförklaringar.

– De tröttnade på mig. De hade gett mig så många chanser men jag ville bara supa. Jag tyckte inte att jag hade några problem. När jag blev av med jobbet söp jag ännu mer. Det jobbiga med alkoholen är att den finns överallt – och det är det som skrämmer mig när det kommer aktiva missbrukare hit, säger han.

Några dörrar bort från Jonas bor Caroline Hansbo. Hon har ett alldeles vanligt förstahandskontrakt och är sedan några år tillbaka vän med Jonas. Även hon blev rädd när den nya grannen flyttade in. Men av helt andra anledningar än Jonas skräck att falla tillbaka i missbruk. 

En eftermiddag i höstas gick Caroline ut med soporna. På väg in igen såg hon en lapp som var riktad till den nya grannen: ”Ta reda på din skit!”.

Caroline höll visserligen med, men hade inte skrivit den. 

– Kvinnan hade flyttat in bara några dagar innan och det var saker på gården och i trappuppgångarna. Det såg verkligen för jävligt ut. Och så var det massa spring: folk både dag- och nattetid. 

Senare samma kväll bultar det på dörren. Caroline öppnar och där står den nya grannen. Hon trycker upp en lapp i ansiktet på Caroline: 

– Va fan menar du med lappen?!

– Först förstod jag inte vad hon menade, jag hade ju bara sett den skymta förbi när jag gick med soporna, minns Caroline.

– Du ska passa dig jävligt noga, för du vet inte vem du leker med, skriker kvinnan, stegar ut och försvinner.

Kvar står Caroline. 

– Vi ställde in spökvandringen som vi brukar ha i trappuppgången på Halloween. Det blev liksom läskigt på riktigt den här gången, säger hon.

Jonas och Caroline bor bägge på Åslidsgatan i Vålberg i Karlstads kommun. Av områdets 76 hyresrätter är 19 sociala kontrakt: alltså var fjärde lägenhet.

Dessutom finns ytterligare runt 20 sociala kontrakt i Vålberg.

Arne Kristiansen forskar om hem­löshet vid Lunds universitet. Han är kritisk till att Karlstads kommun koncentrerat så många sociala kontrakt till Vålberg.

– Kortsiktigt löser det ett problem, men på lång sikt är det inte alls bra, inte för stadsdelen men framför allt inte för människorna som hamnar i de här boendena, säger Arne Kristiansen.

Vålberg är en ort där det bor runt 3 800 invånare och som enligt kommunens egna siffror har högre andel arbetslösa och bidragstagare än både kommunen och landet i övrigt. En ort med lägre utbildningsnivå, högre ohälsotal men där de flesta bor i villa.

Det är ingen olycklig slump att koncentrationen av sociala kontrakt råkar vara så hög just här. Nej, i själva verket är Vålberg bara ett av många exempel på hur politiska visioner och etablerad forskning åsidosätts i praktiken.

För att få svar på om fler kommuner gör som Karlstad och klumpar ihop utsatta människor i ­behov av lägenheter, begär Hem & Hyra ut uppgifter om kontrakt på gatunivå från åtta kommuner i fyra län i Mellansverige.

Det blir 886 stycken på 225 gator. Det totala antalet är dock större. Men för att undgå sekretessen begär vi endast ut ­sociala kontrakt på gator där det finns fler än två.

Kontrakten placerar vi ut som punkter i ett digitalt kartprogram. Fram träder bilden av att Karlstads kommun inte är ensam om att koncentrera sociala lägenheter till vissa områden: samma sak sker i Eskilstuna, Nyköping och Örebro.

Boverket delar in Sverige in i fem socioekonomiska typområden där ”typ ett” bedöms ha stora utmaningar, medan ”typ fem” har goda förutsättningar.

Indelningen bygger på sånt som inkomst- och utbildningsnivå.

Vi samkör våra punkter med Boverkets indelning. Då visar kartan att kontrakten inte bara ligger samlade. En majoritet ligger dessutom i typområde ett och två – med social och ekonomisk utsatthet.

Ändå finns det i våra undersökta kommuner 10 000 fler hyreslägenheter i områden med de bästa förutsättningarna.

Tittar vi sedan på varje typområde för sig, visar det sig att fyra av tio sociala kontrakt finns i typområde ett: där de socioekonomiska utmaningarna är störst. Men i område fem där förutsättningarna är som allra bäst finns inga alls.

Så ser det ut trots att forskningen visar att det är fel väg att gå och trots att det råder stor politisk enighet om att segregationen måste brytas.

Antalet sociala kontrakt har mer än fördubblats under de senaste tio åren. Det finns ingen heltäckande bild av i vilka slags områden Sveriges cirka 17 500 sociala lägenheter är belägna. Arne Kristiansen tycker därför att Hem & Hyras siffror är intressanta, men tror att det skulle bli ännu tydligare att sociala kontrakt förläggs i utsatta områden om landets storstäder inkluderades i undersökningen.

Studeras kartorna som Hem & Hyra tagit fram i detalj, framgår det dessutom att flera lägenheter som trots allt finns i lite starkare områden, ligger i direkt anslutning till de mest utsatta och har liknande bebyggelse. Ofta skiljer det bara en gata.

Tar man hänsyn även till det – ligger närmare fem av tio sociala kontrakt i de absolut svagaste områdena.

Samtidigt påpekar Kristiansen att merparten av dem som får sociala kontrakt sköter sig. Han jämför med Bostad först, en modell som finns i 20 kommuner, bland annat i Karlstad, för att minska hemlösheten.

– De har samma krav på sig som vanliga hyresgäster, de ska betala hyran i tid och inte störa sina grannar. Men det är viktigt att de som behöver får någon form av stöd i boendet.

I Örebro och Eskilstuna har bostadsbolagen Öbo och Kfast tagit till drastiska metoder för att försöka bekämpa segregationen. Personer med försörjningsstöd och nyanlända med etableringsersättning är inte längre välkomna att bosätta sig i fem bostadsområden (Oxhagen och Vivalla i Örebro, Brunnsbacken, Fröslunda och Lagersberg i Eskilstuna). Ändå finns många av de sociala kontrakten här.

I Nyköping har kommunen påbörjat ett arbete för att göra det socioekonomiskt utsatta området Brandkärr mer integrerat med resten av staden.

Där är kommunen och hyresvärdarna överens om att det inte ska vara för många sociala lägenheter i ett och samma bostadsområde. Det säger Victor Eriksson Gonzalez som är områdeschef på socialkontoret.

Ändå finns många av de här lägenheterna i Brandkärr. Närmare bestämt 33 av 78 av Nyköpings redovisade kontrakt är placerade i Brandkärr, trots att det finns fler hyresrätter som ligger i starkare områden.

– Brandkärr är ett stort bostadsområde och därmed är det fler som också flyttar. Därför blir det många lediga lägenheter där, säger Eriksson Gonzalez.

Att sprida ut lägenheterna är det ena huvudspåret för kommunen. Det andra är att hyrorna ska vara låga. Men det handlar inte bara om att kommunen ska spara pengar. 

– Nej, tanken är ju att de här personerna ska få ett förstahandskontrakt och själva ta över lägenheterna. Då måste de ha råd att betala hyran, säger Victor Eriksson Gonzalez.

Samtidigt visar siffror från det kommunala bostadsbolaget Nyköpingshem att sex av deras femton bostadsområden har lägre kvadratmeterhyra än Brandkärr.

Karlstads kommun har utöver koncentrationen i Vålberg placerat flest sociala lägenheter i det område som enligt Boverket har störst socioekonomiska utmaningar i hela Karlstad: Kronoparken.

39 av kommunens 246 redovisade sociala lägenheter – cirka 16 procent – finns i Kronoparken. Detta trots att endast nio procent av alla hyresrätter i Karlstad ligger i Kronoparken.

Efter höstens val tog Social­demokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Centern över makten i Karlstad efter tolv års blågrönt styre.

– Segregationen har ökat i ­Karlstad under de senaste åren och det är en utveckling som vi behöver arbeta aktivt för att bryta. På lång sikt handlar det om att jobba för en mer blandad bostadsbebyggelse, säger Anna Dahlén Gauffin (S) som är social­nämndens ordförande i ­Karlstad.

Det är framför allt Karlstads två kommunala hyresvärdar som ­stöttar med sociala kontrakt. Hon säger att då blir det automatiskt fler kontrakt där de har många lägen­heter. Medan det i bostadsområden med starkare socioekonomi finns fler privatvärdar, som ­generellt sett är ­mindre benägna att upplåta lägen­heter till sociala ­kontrakt.

– Det betyder inte att vi nöjer oss med det, utan vi försöker hela tiden få loss lägenheter från privata bostadsbolag och måste bli bättre på det, säger Anna Dahlén Gauffin.

I Vålberg å andra sidan är det främst den privata hyresvärden Akka som upplåter annars tomma lägenheter till kommunens sociala kontrakt.

Enligt forskningen ska man göra precis tvärtom jämfört med den verklighet som tornar fram i Hem & Hyras undersökning. Det menar hemlöshetsforskaren Arne Kristiansen.

Sociala lägenheter måste spridas ut och dessutom bör de finnas i väl fungerande bostadsområden – där det finns en bra skola, kriminaliteten är låg och så vidare.

– Om människor med sociala problem placeras i utsatta och missgynnade områden så förstärks den negativa utvecklingen, säger han.

Caroline Hansbo pratar fort och rösten är upprörd. Hon visar runt på Åslidsgatan och berättar om allt som hänt de senaste åren. Om hur ofta polisen är i området.

– Kommunen håller på med ­någon slags intern social dumpning här i Vålberg. Det är liksom lagom långt bort från Karlstad så de slipper se och slipper bry sig, menar hon.

Hon tycker att kommunen lägger ansvaret på grannarna.

– Vi ringer polisen och socialen när de som är placerade här mår dåligt. Vi hittar kanyler i sandlådan, små rosa tabletter runt husknuten och ibland människor påtända eller livlösa på gården.

Caroline säger att hon bjudit in ­tjänstemän från kommunen för att ­diskutera lösningar. Men ingen har tackat ja. Det hon vill är att kommunen ska ­sätta in fler stödresurser i området, inte minska antalet sociala kontrakt.

– Alla måste ha ­någonstans att bo, men de behöver ju hjälp! Det här är jättesorgligt och tragiskt att se.

Men kommunerna kan inte tvinga sig på att hjälpa den som inte själv vill ha hjälp. Sådan är socialtjänstlagen.

Hon slår ut med ­armarna i en uppgiven gest:

– Om någon ligger här ute livlös, ska jag bara kliva över och tänka liksom: ”en mindre”? För det är ju typ så kommunen gör och skyller på lagen, säger Caroline.

Under fem års tid – 2018 till 2022 – polisanmäldes 88 misstänkta brott där adressen var Åslidsgatan i Vålberg där just nu nästan 100 personer är folkbokförda. En handfull av anmälningarna rörde allvarliga brott.

Det tycker Caroline Hansbo är för många. Hon är trött på att vara rädd. Trött på hur det får Åslidsgatans rykte att pulveriseras. Trött på att se människor gå under –igen och igen och igen.

Men siffrorna sticker inte ut, menar kommunpolisen Anders von Wachenfeldt. 

– Spontant tycker jag inte att det är så mycket. 

– Dessutom säger statistiken sällan hela sanningen – vi använder siffror med stor försiktighet, fortsätter Anders von Wachenfeldt.

I slutet av mars hölls det första av flera planerade trygghetsmöten i Vålberg. Det är möten som polisen arrangerar i flera områden i kommunen tillsammans med exempelvis skola, näringsidkare, hyresvärdar och engagerade medborgare. Syftet är att öka tryggheten och minska antalet brott.

– Jag fick inget konkret som visade på någon form av oro för området – tvärtom! Jag fick en positiv lägesbild och de som bor i Vålberg är måna om att orten ska få ett bra rykte, säger Anders von Wachenfeldt.

Vägen till det sociala kontraktet på Åslidsgatan har varit lång för Jonas. De långa åren av missbruk slutar med att han hamnar i delirium. Han läggs in på psyk i några veckor, hamnar på ett behandlingshem där han stannar i tre år.

– Jag vet inte om jag hade levt idag om jag inte fått hjälp, säger Jonas.

Nu är det tre år sedan Jonas kom till Åslidsgatan direkt från behandlingshemmet. Att få ett social lägenhet var en milstolpe. Men enkelt var det inte. Skammen fanns kvar. Oron och utsattheten.

– Jag visste att alla visste att jag bodde här på socialt kontrakt. I början skämdes jag och ville be om ursäkt för att jag ens fanns till. Att komma tillbaka till verkligheten efter ett liv i fylla är svårt, säger han.

Han minns att han oroade sig för att han skulle ses som det svarta fåret av grannarna om något inträffade.

– Så när det väl skedde en stöld i ett förråd tänkte jag direkt ”nu går ryktet – jag ses som en av de misstänkta”. Men jag bet i det sura äpplet och gick ner på gården och pratade med grannarna om det som hänt. Nu känner jag att jag har deras förtroende. Grannarna är väldigt viktiga för mig, säger Jonas.

Det har gått sex år sedan Jonas tog sin sista sup. Han har valt att fortfarande ha stöd i boendet, eftersom oron att hamna i missbruk igen är stor.

Jonas sitter tyst. Han tänker på vad han skulle vilja säga till politiker om att sociala lägenheter samlas i vissa områden. Sedan svarar han:

– Det är som det är: Barnfamiljer vill inte ha socialfall som oss nära inpå sig. De är rädda att barnen ska få se eländet. Så visst förstår jag varför de skickar alla till ett ställe. Jag tycker ju själv att det är jobbigt när det kommer missbrukare hit eftersom jag kan få återfall. Men jag trivs verkligen i Vålberg och hoppas kunna bo kvar här.