Jona Elings Knutsson skriver om kärlek med kriget runt hörnet

De långa arbetsdagarna i Sydsudan handlar om att rädda liv. Vardagen hemma i sekelskiftestrean i Stockholm är långt borta. På kvällarna börjar gynekologen Jona Elings Knutsson skriva på mobilen. En romanceförfattare är född.

Gamarna ­sitter i rad på taknocken. De känner förmodligen lukten från infekterade sår. Inne i sjukhuset jobbar gynekologen Jona Elings Knutsson långa pass med jour dygnet runt, sju dagar i veckan. Det är i början av 2025 och hon är på uppdrag för Läkare utan gränser i Sydsudan.

Då blossar den långvariga ­konflikten mellan Sudan och Syd­sudan upp på nytt. Jona Elings Knutsson tvingas spendera mycket tid i skyddsrum. Som alltid läser hon mycket. Hennes vuxna döttrar har skickat med en pocketbok i romance­genren, där en kärlekshistoria med lyckligt slut är central.

– Det var så härligt. Kvinnor som skriver och läser. Sex ur ett kvinnligt perspektiv. En motvikt till så mycket annat som skrivs i dag. 

Hon börjar själv skriva på ­mobilen. Att läsa och skriva är som att ­andas in och andas ut för Jona Elings Knutsson. I sängen bakom mygg­nätet ­flyger idéerna som små popcorn. Det ska inte bli en utan tre böcker, en romance­trilogi!

Den allra mesta tiden ­upptas ­emellertid av jobb under svåra ­omständigheter i en av världens ­fattigaste regioner. Jona Elings Knutsson är sjukhusets enda gyne­kolog. Hon gör akuta ­operationer ­efter förlossningar och osäkra ­aborter. Det handlar helt enkelt om att rädda liv. Oftast går det bra.

– Jag brukar säga att om Gud finns kommer jag leva för evigt. Efter en lyckad operation vet tacksamheten inga gränser. Patienten säger ofta att ”jag ska be för dig”.

Tuffare är de stunderna när patienten inte klarar sig. Det hände fem gånger under Jona Elings Knutssons senaste uppdrag i Sydsudan.

– Det är jättesvårt. Jag har inte kommit på hur man ska hålla ihop. Samtidigt, om jag inte bröt ihop ­skulle det vara ganska hemskt. Vad har hänt med en då?

När Jona Elings Knutsson kommer hem till Sverige har hon skrivit grunden till Lufthunger, och har även två böcker till i samma serie i åtanke. Trilogin ska handla om tre kvinnor som träffar varandra första dagen på läkarlinjen. En bok utifrån vardera kvinnas perspektiv.

I Lufthunger möter vi Julia. Hon har precis gjort ett stort misstag under en operation. Julia står och hyperventilerar bakom cykelstället när hon upptäcker vaktmästaren. Han står och röker fast man inte får. Du kan såklart redan nu ana vad som händer sedan. Att dejta en vaktis är inte vad en läkare ”borde” göra.

Jona Elings Knutsson var lokförare innan hon fick full pott på högskoleprovet och insåg att hon kunde söka in på läkarlinjen. Hon är uppväxt i en by utanför Rättvik i Dalarna. 

– Vi har lite problem att passa in i läkarvärlden, både jag och Julia. ­Annars är vi inte så lika.

Hur ska man vara för att passa in?

– Om jag säger så här: Direkt­importerade viner är ett diskussionsämne på luncherna.

Vid en sådan lunch kunde Jona inte låta bli att slänga ur sig att hon ska knäcka en Aurora ikväll – en flaska billigt sött körsbärsvin.

– Några sjuksköterskor som satt bredvid måste tyckt det var roligt. Några dagar ­senare fick jag en sådan flaska av en syrra. Vi är vänner än i dag.

En söndag i september. En månad har gått sedan Lufthunger släpptes. Blommorna från releasefesten står kvar nedanför kakelugnen i sekel­skifteslägenheten i Vasastan i centrala Stockholm. Jona Elings Knutsson är glad och lite förvånad över det ­positiva mottagandet. Romance är ingen genre som brukar ta plats i det litterära finrummet, men Luft­hunger fick positiva omdömen i SVT:s Kulturnyheterna. Hur försäljningen går vet hon inget om.

– Jag har sagt till förlaget att jag inte vill veta. Men om en läsare ­tycker att min bok är viktig så är jag nöjd.

Efter några intensiva veckor ­efter bokreleasen har tillvaron börjat ­återgå till det normala. Ordinarie ­jobbet som gynekolog på en ungdomsmottagning tre dagar i veckan och tid att vara författare två dagar. Hon skriver redan på den andra ­delen i den planerade trilogin och är inne i ett grymt flow. Det är något av en dröm att kunna göra både och. Skrivandet ger inga större intäkter men hyresrätten gör att ekonomin går ihop ändå. Sonen har flyttat för flera år sedan. ­Döttrarna ­prövar sina vingar ute i Europa. Jona, maken Anders och Staffordshire bullterriern Ödlan har plötsligt fått gott om utrymme i trerummaren på cirka 90 kvadratmeter.

– Vi har ingen bil, ingen ­sommarstuga och bara lån från CSN. På så sätt lever vi enkelt jämfört med många andra här i Sverige. Globalt sett lever vi i överflöd. Bara att ha rent vatten och stabil el är en lyx.

Bostaden var något av ett drömbyte. För nästan 20 år sedan kunde Jona och Anders få nycklarna till en mindre ­lägenhet i sekelskifteshuset, som ägs av stiftelsen Birkagården. För drygt tio år sedan blev trean de bor i nu ledig och familjen kunde flytta upp några våningar. En gammal rektorsbostad som ursprungligen varit ännu större. 

Vardagsrummet ligger i ett hörn av lägenheten med utsikt över såväl nya Karolinska sjukhuset som Essingeleden.

Den pampiga kakelugnen fungerar men används inte så ofta eftersom lägenheten redan är ganska varm. Det rustika vardagsrumsbordet är ett fynd från grovsoprummet. Då var det ett matbord, benen sågades av och vips passade det utmärkt till ­soff­gruppen.

Huset har en historia som är värd en särskild artikel. Ovanför Jonas lägenhet ligger en ateljé. I början av 1900-talet fanns här Stockholms första förskola. Under andra världskriget gömdes ­judiska flyktingar i huset.

– Det sägs att varje rum de bodde i skulle ha ett eget handfat. Därför är rördragningen svårbegriplig. Med några års mellanrum pratas det om stam­byte. Rörmokare har varit här tre gånger och kliat sig i huvudet.

Även om hyran höjs efter stambyte och ­barnen är på väg att ­flyga ut kommer Jona och Anders att bo kvar.

– Jag har aldrig bott så länge på en och samma plats. Det här är vår lilla yta på jorden.