Kampen för ett barn förde Astrid och Andreas till Sydafrika – dottern Twiggy gjorde vardagen magisk

Astrid och Andreas kämpade i sju år för ett barn. Att få leva småbarnsliv var aldrig självklart, men dottern Twiggy gjorde deras dröm verklig. I dag är hemmet i Jönköping en plats där varje dag är en liten fest.

Astrid och Andreas tittade ut från sitt hotell i Pretoria i Sydafrika. Klockan var strax före tio, en novemberdag 2017 när en vit skåpbil svängde in.

– Nu kommer de!

En flicka, strax över ett år, lyftes ut ur bilen och in i Astrids famn. 

Hon var här. Dottern de väntat på. Astrid grät, men försökte att inte visa det. Efter en kort stund var de ensamma med flickan.

– Där satt vi. Jaha, vad gör vi nu? säger Andreas Imiru Tedman Viklund.

– Då blev vi föräldrar, konstaterar Astrid Tedman Viklund.

En helt annan novemberdag, sex år senare gör Twiggy kullerbyttor i sina föräldrars säng. Hon har hunnit börja skolan, och i sjuårspresent har hon fått göra om sitt rum. Ut med det rosa, och in med tapeter i graffittistil.

– Redan på barnhemmet sa de att hon var unik, och bestämd! Det stämmer. Hon gör inget hon inte vill. Men hon är också väldigt empatisk, säger Astrid.

Den här eftermiddagen har Andreas – som är idrottslärare – precis kommit hem. Astrid och Twiggy har lagat grönsakssoppa med saffran och morotsbröd.

Twiggy lägger sina actionfigurer på diskbänken, och tar hjälp av hakan för att balansera de höga soppskålarna. Familjen dukar med omsorg.

– Ofta lägger jag upp det som att det är fest varje dag. Servetter, och inga kastruller på bordet. Jag är lite nördig på det sättet. Varje dag är ju en fest. Varje dag när man vaknar upp och andas har man ju vunnit. Igen, säger Astrid.

I hyrestrean i Torpa i Jönköping är färgerna lugna och jordnära. Detaljer – som lampor, soffbordet och draperiet till Twiggys rum – är i bambu. Astrids yogaintresse märks på statyetter och tavlor.

– Jag är i en idrottshall hela dagarna, med barn och hög musik. När jag kommer hem blir jag lugn. Det är inga skrikiga färger, utan väldigt fridfullt. Den känslan får jag av att komma hem, säger Andreas.

Astrid säger att hon i stället blir kreativ av att komma hem.

– Då kan jag sätta i gång med det jag gillar: att sticka och laga mat.

Här – mittemot Torpaskolan där Twiggy går – planerar familjen att bo länge.

– Du kanske vill ha det stora rummet när du blir tonåring, Twiggy?, säger Astrid.

Familjen har även en sommarstuga vid sjön Stora Nätaren öster om Jönköping. En perfekt kombo, säger de.

– Om vi både hade haft ett hus och en sommarstuga att sköta om. Det hade inte varit roligt, säger Andreas.

Astrid och Andreas har bott i många hyresrätter genom åren. De ser boendeformen litegrann som en försäkring.

– Man behöver inte tänka på vad det kostar om kylskåpet går sönder. Då ringer man bara så får man ett nytt, säger Andreas.

– Vänner som bor i bostadsrätt eller äger hus tycker att vi betalar pengar ut i luften. Men vi betalar ju hyra för om något inträffar, då får vi hjälp direkt, säger Astrid. 

Familjen har en aktiv vardag – med yoga, innebandy, fotboll och dans. Men det var inte självklart att Astrid och Andreas skulle få uppleva en barnfamiljs vardagsliv.

Paret hade svårt att bli gravida, och inledde en två år lång IVF-resa som tog hårt på Astrid. Efter tredje IVF-försöket orkade de inte mer.

– Jag mådde så dåligt. Jag sa att jag gör inte det här igen, säger Astrid.

Men en ljusglimt fanns. Paret hade börjat undersöka ett annat alternativ: adoption. Andreas är själv adopterad från Etiopien, och Astrid var inte heller främmande för det.

Adoptionsprocessen blev långdragen. Men i augusti 2017 landade ett mejl i Astrids inkorg: det fanns en tio månader gammal flicka i Sydafrika.

Men flickan var för tidigt född, i vecka 25 och vägde vid födseln bara 900 gram. Astrid och Andreas hade angett att de kunde tänka sig att adoptera ett för tidigt fött barn, men de hade satt en gräns vid ett kilo.

– Då sa jag bara rent ut, henne vill vi ha! Det spelar ingen roll, säger Astrid.

– Jag tror att det var meningen att hon skulle komma till oss. Jag hade aldrig kunnat tacka nej, oavsett om hon skulle få några problem längre fram, fortsätter hon.

Men allt har gått bra för Twiggy, konstaterar föräldrarna där de sitter i soffan hemma i Jönköping sex år senare.

Twiggy är som vilken sjuåring som helst, som spelar fotboll på konstgräsplanen vid skolan, har ett duplobygge på golvet och gör sina första läxor.

– I Sydafrika kallades hon för Neo, som betyder gåva. Och hon är verkligen en gåva, säger Astrid.

Astrid och Andreas har fått vardagen med barn som de längtade efter – med allt vad det innebär av jobb, skola och aktiviteter.

– Vi gör ju samma saker varje dag, säger Astrid och skrattar. Och jag älskar rutiner! Det är ett ekorrhjul, men på ett positivt sätt. Vi har en rolig vardag. Och sedan kommer en ny dag, och det är ju bara magiskt.