Sjuåriga Adas hem – en symfoni av musik och färg: ”Pappa, kan du rita klockor?”

Färg och musik fyller familjen Wiklund-Hansens hem. Dottern Ada, 7, hjälper till att måla en gigantisk enhörning på väggen, och ibland plockar pappa Per fram saxofonen.

Över väggen i vardagsrummet brer en målning av en enhörning ut sig, omgiven av moln och en regnbåge.

– Jag har hjälpt till att måla alla färger. Grönt, blått, lila… och sedan gult, orange och rött, säger sjuåriga Ada.

Det här är familjens höstprojekt.

– Det känns skönt att ha ett stort inneprojekt under långa kvällar. Det får ta sin tid, säger Per Wiklund.

Det är middagstid. Per slänger en skvätt olja i kastrullen, och Sara skivar morötter. Det blir grönsakssoppa med baguetter.

– Om man inte vill göra köttbullar och fiskpinnar så funkar det, säger Sara.

Hon håller upp treåriga Ebbe, som får hälla i ärtor och röra med en träslev.

Brukar barnen få hjälpa till med maten?

– Ja, Ebbe skalar lök. Det är hans gren. Ada kan hjälpa till om man ska baka en kaka, om det är lite svårt, säger Sara.

Per och Sara blev ett par redan för sjutton år sedan. Innan dess hade de gått i gymnasiet ihop och spelat i samma blåsorkester.

Familjen har bott i sitt hem i fyrarummaren vid Julianas gård i Högsbohöjd i Göteborg i ett år nu. I sju år innan dess bodde de i en mindre lägenhet två portar bort.

Området byggdes under 50- och 60-talet, och dagens gårdsnamn kom till efter en ombyggnation.

– De ville höja statusen lite tror jag. Enligt historien var det namnen på några gamla gummor som hade sina torp här, säger Sara.

Per är själv uppvuxen i hyresrätt, och Sara i hus. Men det är Sara som helst vill ha sitt hem i en lägenhet i dag.

– Jag är team tvättstuga! Plus att det är skönt att inte ha något att ta hand om på sommaren. Det är bara att låsa och åka till landet, säger hon.

– När vi blir gamla ska vi bo i ett sådant där kollektivhus, där man har sin egen lägenhet men delar på gemensamhetsutrymmen, fortsätter hon.

I familjens hem finns gott om plats för kreativitet. Pers två saxofoner står i pysselrummet, och i vardagsrummet – hans favoritrum – finns ett piano.

– Jag spelar piano några gånger i veckan. Om man får sitta vid pianot, ofta kommer det ett barn och avbryter. Men ibland sitter Ebbe i knät och spelar han också. Jag spelar ofta jazz, och ibland skriver jag lite egen musik, säger Per.

Per är mest hemmakär i familjen.

– Lägenheten är en stor trygghet och glädje för mig. Det är både det praktiska, att man ska få vardagen att funka. Men det är även här man får förverkliga sig själv. Det blir som ett skapande.

Per, Sara och sjuåriga Ada sjunger alla i varsin kör.

– Det är skönt att få ta en paus från att vara den som behöver leda, och få vara med och bli ledd ibland. Jag sjunger i kör i en kyrka, så det blir en själslig påfyllelse också, säger Sara.

Sjuåriga Ada, vars ena framtand kommit fram till hälften, sitter vid köksbordet med ett pennfodral i guld och ett flamingosuddgummi.

– Pappa, kan du rita klockor, så ska jag visa vad klockan är?

Det avlånga köket är mamma Saras favoritrum.

– Vi brukar kalla det för en kommandobrygga. Det är fin utsikt, man kan se både solnedgången och gården.

I lägenheten kan man gå runt: från köket, via sovrummet, in i vardagsrummet och tillbaka.

– Det skulle Ebbe nog säga är det bästa med lägenheten. Här kan man springa hur många varv som helst.

Att familjen bor i Högsbohöjd är ingen slump. Det är gångavstånd till farmor, farfar och mormor, som alla hjälper till med hämtning på förskola och skola. Både Sara och Per har nära till sina jobb.

– Att bo här är geografiskt oslagbart bra. Det är svårt att hitta något som ligger bättre till, säger Per.

Vad tror ni att barnen kommer att minnas härifrån?

– Jag hoppas att de kommer att minnas det sociala sammanhanget, att det finns kompisar på gården som plingar på. Granngemenskapen, säger Sara.

– Och innergården. Det är en fantastisk lekgård, där man kan cykla ett varv utan att se andra sidan. Den kommer vara ofattbart stor i deras minne, säger Per.

I den förra lägenheten fick familjen fin kontakt med en dam i 80-årsåldern som bodde vägg i vägg.

– Hon höll reda på Adas födelsedag, och firade jul med oss i tre år. Man kan verkligen komma nära sina grannar, säger Per.

I vardagsrummet blir en till etapp av enhörningen färdig, den här mörka måndagskvällen. Ada målar ljusblå himmel, under pappa Pers överinseende.

– Snälla pappa, kan inte enhörningen vara rosa? Eller blåprickig?

– Kanske det… Men du, följer du regnbågskanten nu? Det får gärna bli en skarp kant mot regnbågen. Ja, precis så där, säger Per.