Thomas och Tim bor mitt i city: ”Jag skulle aldrig kunna bo utanför stan”

17 år i centrala Stockholm har gjort Tim till ett utpräglat stadsbarn. Att bo utanför stan har blivit otänkbart. Men i pappa Thomas trea får han bo kvar så länge det behövs.

Det blir en klassisk svensk köttfärssås. Det vill säga tillagad på volley, med de ingredienser kocken har till hands och personligen föredrar. Lite paprika. Lite chili. Alla italienska dogmer kring en ”äkta” bolognese lämnas därhän.

– Men har du hela champinjoner i, frågar Tim Röhl med höjda ögonbryn.

Frågan är ställd med en perfekt avvägd passiv aggressivitet som behärskas väldigt precist av tonåringar.

Thomas svarar rutinerat med vad som kanske är en av föräldraskapets fem ­vanligaste comebackrepliker.

– Ja, men du får väl pilla bort dem då?

Klockan är en bit över sju när far och son sätter sig till bords. Det är mörkt ute ­sedan länge. Tim kom precis hem från några extra timmars pluggande ­efter ordinarie skoltid. Det är mycket inlämningar och prov de sista veckorna före jullovet. Ändå räknas detta som en tidig middag i hushållet.

Under det senaste året har Tim tränat fotboll fem, ibland sex, dagar i veckan och kommit hem sent. Minimal tid har spenderats i lägenheten, där han dessutom bara bor halva tiden i dag. Resten av tiden bor han hos sin mamma ett par kvarter bort. Men på lite längre sikt har han spenderat betydligt mer tid här. Han är född och uppvuxen i just denna trea i centrala Stockholm.

Bara något år innan han föddes bytte Thomas Röhl och hans dåvarande fru till sig lägenheten. I utbyte lämnade de en ännu mer centralt belägen fyra.

– Den låg mitt i stan, alltså bakom Konserthuset, jättecentralt. Denna ­ligger också centralt för all del, men det var för många kontor i de kvarteren. Det blev inte riktigt det här bostadskvarteret. Det blev för mycket city liksom, ­säger Thomas.

– Hur man nu kan tycka det, säger Tim snabbt och höjer återigen på ögonbrynen.

– Precis den kommentaren fällde ­pappan i den familjen som bodde här. Han sa likadant, förklarar Thomas.

Thomas och Tim Röhl bor i varsitt stort sovrum, när inte Tim somnar på tv-­soffan. Är det fotbollsmatch så kan de båda landa där på kvällen. Andra ­kvällar spelar Tim ”Fifa” på rummet när ­Thomas sitter kvar framför teven.

Men vardagen har annars i många år bestått av skjuts till och från fotbolls­träning. Nu har 17-åringen, som går ­andra året på gymnasiet, precis börjat släppa tankarna på en proffskarriär.

– Vissa tröttnar ju inte, men jag har tröttnat. Det är skönt, för jag har tränat fotboll hela mitt liv.

Efter middagen fixar han frisyren i spegeln och trixar lite med en fotboll han hittar på golvet. Några bekanta genom fotbollen har redan börjat satsa på att bli utlandsproffs men Tim tror inte han kan nå den nivå som krävs för att tjäna stora pengar. Och då är det bortkastad tid att fortsätta träna.

Fokus nu ligger på att hitta en inkomst. Han är kanske tidigt ute, men förstår att det behövs pengar för att försörja sig själv. När det väl blir dags att flytta ut har uppväxten i lägenheten satt spår. Tim kan inte tänka sig att bo utanför city.

– Han trivs ju i stan, och det gör jag med. Det är ju nära till allt, bio, ­restaurang, gå och ta en bärs med ­någon ­polare. Jag spelar squash bara fem ­minuter bort och det är nära till jobbet, säger Thomas Röhl.

Några kvarter bort gick Tim i för­skola och skola. Alla känner alla runt hela Odenplan, förklarar han. Ett år ­firade han halloween hos en kompis som ­flyttat till Enskede, söder om stan, med sin mamma.

– Det var en helt annan grej. Det var jättestor skillnad. Det är skillnad när man är uppväxt här. Jag skulle aldrig kunna bo utanför stan egentligen. Jag gillar när det är liv liksom.

Några planer på att flytta finns inte heller. Så småningom kan det bli något mindre, eller kanske ett byte mot ­varsin lägenhet åt Thomas och sonen, om det skulle vara möjligt. Lägenheten de bor i är hårdvaluta på Stockholms hyresmarknad. Men Thomas Röhl säger att den finns kvar så länge Tim behöver.

– Den dagen man lämnar detta ­kommer det nog vara lite sentimentalt. Vi har bott här länge, Tim är född här och det känns som jag bott här halva ­livet. Det känns verkligen som hemma.