HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Nima Dervish, Journalist, debattör, föreläsare och författare.

De undrade om jag var en simpel tjuv

År 1999 var jag nyinflyttad i Stockholm, med allt vad det innebär av bostadsbrist och långa köer. Jag var lyckligt lottad nog att kunna bo hos min storebror i city. Syskonkärlek har dock gränser. Efter att i tre månader ha haft mig i sin lilla etta tyckte bror att jag skulle hyra ett rum någonstans.

Efter mycket letande fick jag napp hos ett gammalt par i Solna. I bästa svärmorsdrömversionen av mig själv åkte jag dit för att titta på rummet i deras villakällare: ”Inte kommer väl jag som är art director på en reklambyrå, talar svenska utan brytning och är rökfri att ha problem med att få tag på ett sketet rum?”

Efter mötet ville paret ha ett arbetsgivarintyg, vilket jag lovade ordna. Dagen efter bad jag vår vd Uffe att skriva intyg på att jag var fast anställd och hade en trygg inkomst.
Brevet han kom tillbaka med fick mig att tappa hakan. Under rubriken ”Kan man lita på någon som heter Nima Dervish?” bredde Uffe på vitt och brett om hur väl Nima hade inlemmat svenska normer och värderingar. Nima var lyckad integration förkroppsligad. Aldrig hade Uffe mött en så VÄLINTEGRERAD person som Nima och svaret på rubrikfrågan var tveklöst ja.
– Lite over-the-top, Uffe. Det räcker om du bekräftar att jag jobbar här. De såg själva att jag inte är någon ligist och kan bra svenska. Vi behöver inte överdriva.
– Tro mig, det behövs. Du måste skapa trygghet hos folk, svarade Uffe.
Trots att det kändes pinsamt postade jag iväg brevet.

Några dagar senare meddelade paret att rummet var mitt. Visslande gick jag till Uffe och berättade triumferande att allt var klart.
– Erkänn att du tog i för mycket.
Uffe log: – De ringde mig i morse och frågade lite om dig; om vi är nöjda med dig och så. Sedan undrade de om det någon gång ”hade försvunnit saker på kontoret”.
Rodnad täckte mitt ansikte. Vad? Undrade de om jag hade STULIT saker? Jag, en simpel tjuv? Så fräckt!
– Och detta trots mitt ”överdrivna” brev. Ser du nu att det behövdes? De känner dig inte och vet ingenting om dig. Som sagt, man måste vinna folks förtroende genom att ge dem trygghet.

Jag ville ringa upp de gamla fossilerna och be dem fara och flyga. Dock behövde jag bo någonstans.
Jag förde aldrig ämnet på tal. Trots mina sårade känslor kom vi bra överens så småningom. Det gamla paret visade sig faktiskt vara väldigt gulligt. Men det är en annan historia.​

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.